Jag skickar ju alltid bort mina barn på höstlovet, så jag brukar inte fira Halloween. Men de firar med Mormorn och Morfarn. Det finns ju så mycket kul Halloweenpyssel att göra, och varje år tänker jag att jag ska göra det, men det blir aldrig av. Jag syr ju saker till barnen ibland, men det är allt. Förra året var Lillebror pumpa, och det blir han i år igen, enkelt för mig. Men i år har jag faktiskt pysslat lite. Storasystern och jag gjorde jättefina mumielyktor. Urenkla. Glasburkar, linda gasbinda runt, två ögon på, klart! Vi har använt dem sen vi gjorde dem, de blir jättefina när man tänder ljusen.
Här kommer de sista svamppåsarna jag sydde härom sistens. De var klara så när som på stropparna. jag älskar de här påsarna. En av dem har redan blivit sladdpåse, att ha datorsladd och telefonladdare i. Toppen. Dessutom är de söta och jag blir glad när jag ser dem.
En liten sysvacka har jag minsann. Men jag hoppas att jag är på väg ut ur den nu. Jag önskar att jag kunde vara bättre på att bara acceptera att det blir så där ibland. I stället blir jag stressad och rastlös över att jag vill så mycket men inget gör. Det är ju helt ok, faktiskt. Och jag har virkat en massa, så jag har ju inte direkt suttit overksam. Och så har jag sytt några rundlar. Detta har jag tänkt på länge. Ett tag tänkte jag virka, men ny har jag sytt. Nu sminkar jag mig inte särskilt ofta, så bomullsrondeller är inte någon stor förbrukningsvara i det här huset. Men jag hade en snutt av den här rutiga flanellen liggande och nu har jag rundlar att tvätta mig med när jag väl behöver. Och bara att slänga i tvätten och sen använda igen. Och igen. Och igen. Det gillar jag. Jag har sytt den dubbelt och bara overlockat runt.
Förra året fick barnen egna skidglasögon. De har levt lite farligt, då vi inte fick med någon påse till dem. Men nu är de skyddade. Sydde samma modell som jag gjort många gånger tidigare. Till Lillebrors blev det perfekt, Storasystern får man lov att böka lite med för att få ner. Men det funkar. Tog ett tyg jag hade på hyllan. Klippte påsar av hela tyget, men de andra är inte klara än. Inga snuttar!
Tja, nu är det snart så mörkt som det bara går, men det växer och gror där hemma ändå. I ett led att äta mindre färska grönsaker av miljömässiga skäl, har jag börjat grodda lite. Jag har redan tryckt i mig en stor burk med alfalfagroddar. Tyvärr var det ingen annan i familjen som gillade dem, så jag fick frossa själv. Nu har jag finfina ärtskott som ingen annan heller gillar. Solrosskotten har inte grott lika bra, de grodde långsammare och deras rötter har nog lite svårt att nå ner till vattnet. Jag tror det bara beror på mig.
En julstjärna har jag unnat mig. Än så länge är den fin. Jag vattnar dåligt och de brukar torka ut och tappa lite blad och sen ser de jätterisiga ut. Så därför får det bara bli en om året. Det normala i vårt hushåll är att vi inte har växter som behöver vattnas oftare än var fjortonde dag. De flesta krukväxter jag har är en och samma gröna bladväxt som har den fina egenheten att den talar om när den vill ha vatten. Då ser den lite trist, blek och grå ut, och blir genast fin igen så fort den får vatten. Mycket sympatiskt.
Något mer som faktiskt funkar hemma hos oss är orkidéer. Första gången jag fick en tänkte jag hur sjutton ska jag kunna hålla liv i den här. Men det var inte svårt alls. De ser ju lite trista ut när de inte blommar, men det får vi verkligen igen nu. Den här fick jag för några år sedan av Makens mormor i födelsedagspresent, och den blommar helt otroligt nu. Nu när det är så mörkt.
Jag har en till blommande krukväxt, som jag dessvärre glömde fota, och det är en hibiskus som jag fick av en vän i inflyttningspresent. Den ska tydligen vara skott från någon riktigt gammal planta. Den ser inte mycket ut för världen, och av och till tappar den nästan alla blad. Ett tag hade den bara tre stycken. Men den blommar! Som bara den. Ett tag i somras räknade jag till 15 knoppar på den lilla skrangliga plantan. För tillfället verkar den trivas bra och har många blad. Och en ny knopp är på väg också.
Jag brukar ju normalt sett inte lägga upp bilder på barnen i bloggen, men idag gör jag ett undantag. Jag har gjort två tavlor av mina pärlor, av pärlor. Jag har ett program i datorn som pixlar upp foton i 30 bestämda färger, och ett bestämt antal. Sen finns tillhörande pärlplattor och pärlor i dessa 30 nyanser. Sen är det bara att sätta sig och pärla. Jag upptäckte att det var lite klurigt att hitta en bra bild. Det var inte att bara ta vilken bild som helst. Bäst resultat fick jag med en mörk bakgrund, ljus bakgrund fungerade inte alls. Sen tycker jag inte heller att resultatet blev bra med för små motiv, till exempel på båda barnen tillsammans eller helfigur, då blev det för litet för att det skulle bli bra och synas vem det var ordentligt. Så porträtt med mörk bakgrund var det bästa. Tavlorna har legat ett tag medan jag letat efter en bra ram. Men så hittade jag en på Clas Ohlson, med tillhörande passepartout, i förra veckan och jag fick äntligen upp tavlorna på väggen. Jag tycker att de är supercoola och jättefina.
Lite kuriosa är att man på bilden tydligt ser att det var idioter som tapetserade det här huset innan vi flyttade in. Tapeten går i grått och silver med stora löv på. Inget större fel på den egentligen mer än att jag inte tycker att den passar i vårt 1800-talstorp, men det är ju min smak. Däremot har de satt tre våder längs hela väggen upp och ner! Majoriteten av våderna sitter som på tavlornas högra sida, med bladens spetsar uppåt och skaften nedåt. På den vänstra sidan sitter en våd åt andra hållet. Jag fattar verkligen inte hur det är möjligt. Mönsterpassning, hört talas om det? Tog man aldrig ett kliv bakåt och tittade på resultatet? Och såg man det verkligen inte, eller såg man det och sket i det? Jag vill tapetsera om...
Åh, vad de här änglarna var roliga att göra. Jag köpte vingarna på Syfestivalen för säkert två år sedan, och som så mycket annat blev de bara liggande. Tidigare i veckan plockade jag in min låda med pärlor för att faktiskt ta tag i detta. Jag tänkte att Storasystern och jag kunde göra det tillsammans, men när jag väl kom till skott så var det en kväll framför TVn när hon hade lagt sig. Jag tänkte bara testa. Men den lilla rackarungen är kvällsmänniska precis som jag och har den senaste tiden inte kunnat somna förrän framåt 10 på kvällarna. Så hon kom upp till mig och vi gjorde änglarna tillsammans. Det var så mysigt. Och de blev så himla fina. Enkla och snabba att göra, men jättefina. Jag tror att de kommer att hamna i granen, men egentligen är det lite synd. De är så små så jag är rädd att de inte kommer att synas. Borde hitta någon bra gren i skogen och hänga dem i så att de syns ordentligt. De går ju också bra att ha som hängsmycken. Sen fick jag rensat och städat i min pärllåda också vilket var väldigt skönt.
Jag känner mig så lyckligt lottad som är händig och praktisk. I alla fall när det kommer till att sy. Att kunna lappa och laga och fixa, i stället för att bara slänga bort och köpa nytt. Jag fick frågan nyss av en vän om jag kunde byta en dragkedja i en OnePiece. Visst kan jag det, men jag vill inte sa jag. När folk ber mig om sömnadshjälp är det sällan något roligt de vill ha hjälp med. Det är ganska mycket jobb att sprätta bort en dragkedja och sätta i en ny, även om jag inte tycker att det är så svårt. Väldigt sällan är folk också beredda på att betala något för det. Jag har så lite tid och så mycket roligt jag vill göra, så jag försöker säga nej. Men det är inte alltid lätt. Alternativen för min vän är att lämna in till skräddare, som säkert tar 400-500 kr för jobbet, eller att köpa en ny och då slänga den trasiga. Sånt gör lite ont tycker jag.
Här är i alla fall två par jeans som lever vidare ett tag till. Lillebror kommer hem med hål på knäna var och varannan dag numera. Det har tidigare inte varit ett problem, det har uppstått nu. Och jag undrar hur det är möjligt, de är ju inte ens ute i bara jeans längre. Han sliter ut dem inomhus. Snart ser nog alla hans jeans ut så här. Men vad gör det egentligen? De nedre jeansen tappade en hake så att de inte längre gick att knäppa. Så jag tog bort den andra hyskan, bankade i en ny knapp och sydde ett knapphål. Snabbt och lätt. Jag är en sån som faktiskt sparar alla extraknappar man får när man köper kläder. Så nu har Lillebror helt plötsligt märkesjeans från JLindeberg. Nästa gång det går hål på knäna så får jeansen bli shorts. Det fungerar ypperligt, för Lillebror har aldrig varit kompatibel med längd och bredd på vanliga storlekar. I somras hade han jeansshorts i storlek 98, som passade perfekt i midjan men som hade varit alldeles för korta om jag inte klippt av dem.
Numera använder vi ju inga andra trasor än sådana som jag klipper till av gamla handdukar. Jag älskar dem. Byter ofta och slänger dem i tvätten och jag har så många att jag inte behöver tvätta särskilt ofta heller. Hade tidigare färgkodat med tråden jag kantade med, men det fungerade inte riktigt, det var bara bökigt att komma ihåg. Nu är det blå trasor som gäller i köket och lila i badrummet. Som av en händelse så råkade jag lila tråd i overlocken just när jag kom att jag skulle sy lite fler trasor och hittade en lila handduk.
Nu var det många år sedan som jag band egna dörrkransar till jul av ris. I Kolmården brukade jag göra det av granris som blev över från julgranen. Här har jag inte gjort det tidigare. Jag har haft halmkransar, som jag förra året sprayade med guldfärg för att piffa till dem. De finns kvar men ser inte så himla roliga ut längre. Så när det var så himla fint väder i helgen gick vi ut i skogen och plockade ris. Min tanke var lingonris från början, men det blev lite av varje. Blåbärsris, granris, enris och vitmossa. Det var riktigt roligt att binda kransar, varför har jag slutat med det? Och jag tycker att det blev superfint. Dekorerade med lite julkulor. Det kändes bra att ta ner påskkransarna som fortfarande hängde uppe... Visserligen hade jag tagit bort påskkärringarna, men ändå. Lite trattkantareller hittade vi också som självklart fick följa med oss hem.
Nu har jag varit på syhelg igen. Så nu finns det saker att blogga om igen. Roligt båda. Men jag sprider ut det, suger lite på karamellen. Som jag behövde den här energiboosten. Hösten har varit lång och mörk och tuff, men allt som har hänt under hösten leder framåt och till något bättre. Men jag behövde verkligen få grotta ner mig i lite tyg, sytråd, mönster, maskiner, riktigt goda vänner, god mat och fantastiskt inspirerande samvaro med likasinnade. Jag känner mig full av energi och är otroligt sugen på att sy mer. Den här gången fokuserade jag på mig själv, vilket ni ska få se, men lite till barnen blev det också.
Men först något annat. Den här gången hade vi bjudit med en konsult som gör färg- och stilanalys. Vi var fem stycken som anmält oss, och det var med nöd och näppe alla hanns med under fredagen. Stackars Karin från Smulan design fick slita hårt hela dagen och långt in på kvällen innan vi var klara. Men roligt var det. Vi började med färganalysen, medan det fanns någotsånär dagsljus. Det var spännande att få vara med om. Karin bedömde mig till att vara sommar. Nuförtiden finns även skalor inom varje årstid, och jag är medium, eller true. True Summer. Vi hade diskuterat innan och gissat att jag skulle vara vår, men så var det inte. Jag är ju väldigt förtjust i korallrosa, och det är väl inte riktigt min färg om jag är sommar. Men Karin tyckte att jag kunde ha den ändå om den inte går för mycket orange och aprikos. Sen har man väl vad man vill när det kommer till kritan, men nu när jag vet vad som passar mig bäst är det roligt att försöka matcha det. Det visade sig också att de allra flesta av mina tyger redan var helt rätt. Och jag är jättesugen på att testa någon ny färg som jag inte brukar ha. Som gult. Det är ju en lite svår färg, men nu vet jag ju vilken gul som skulle passa mig, och jag är jättesugen på att testa.
Sen gjorde vi en stilanalys. Jag hade förväntat mig att Karin skulle berätta vad jag passar i, men vi utgick från vad jag faktiskt redan använder. Och det känns ju logiskt. Jag vill ju inte byta stil, bara förbättra den jag har, få verktyg för att få den att passa mig ännu bättre. Jag vet ju vad jag känner mig bekväm i. Vi kom fram till att jag är romantisk och naturlig. När jag jobbar tonar jag ner det romantiska genom att jag plockar bort färgerna, det blir mycket grått, men stilen finns kvar. Sen är jag inte så våldsamt romantisk, jag kan till och med lägga till lite mer volanger och spets om jag skulle vilja utan att överdriva. Karin mätte också kroppen för att ta redan på kroppstyp, och jag ska få en bok med råd och tips för just min kropp. Jag är triangelformad, breda höfter, markerad midja och inte alltför breda axlar.
Ett måste och en idé som jag faktiskt hann fixa innan vi åkte var den här kudden. Vi fick mejl från dagis att de skulle börja med läsvila efter lunch, och alla barn skulle ha en kudde med sig för att sitta eller ligga på. Min första tanke var att det kändes konstigt med vila för Lillebror som slutade med det när han var 2,5 år och sedan dess inte heller haft något gosedjur eller kudde eller liknande med sig till dagis. Han har inte behövt det. Men tanken är ju inte att de ska sova, och det är säkert skönt att varva ner lite och ta det lite lugnt och då kunna gosa lite. Ja, det är klart att jag kunnat ta en helt vanlig kudde och ett helt vanligt örngott, men hur kul är det? Lillebror valde detta tyg själv. Det är en tunn jogging som jag tidigare har sytt en tröja till honom i. Det är jättemjukt och skönt och han kände igen det, vilket ju måste kännas tryggt och bra. Och mönstret är ju lite spännande och sagolikt, perfekt för sagostunden. Ska de ha kuddarna på golvet så är det ju praktiskt om man kan tvätta kudden emellanåt, så jag sydde i en grön dragkedja i ena änden. Lillebror blev väldigt nöjd och Storasystern blev lite avundsjuk och vill ha en hon med. Bara det finns tyg kvar så det räcker ska hon få det.
När jag städade syrummet dök det upp en hög med tygkassar. Eller, de har legat där fullt synliga hela tiden, i vägen liksom. Men nu flyttade jag på dem. Jag viker ihop dem och sätter en liten lapp runt dem där det står vad det är för något. Jag brukar ha med mig dem på marknader, och de är också perfekta gåbortpresenter. Just de här är sydda av gamla gardiner som jag fick av en vän för flera år sedan. Jag älskar tygkassar, använder nästan inget annat och blir alltid irriterad om jag råkar stå utan när jag handlar och blir tvungen att köpa en påse. Huvva.
Jag tycker att det är väldigt roligt att besöka tygaffärer på semstern. Det gäller både här i Sverige och när jag åker utomlands. Det är ju specielllt roligt när jag hittar nya tygaffärer som jag aldrig besökt förut. På vägen ner hit till stugan passerade vi Söderköping (eller passerade, ok då, vi körde dit för min skull och det var inte helt på vägen...) och jag fick en timme på Jofotex. Det var ju samma sak förra året, och jag har tyger kvar från den vändan, även om jag gjorde ett ryck för ett par veckor sedan och sydde den här och den här klänningen. Men jag lyckades så klart fylla på ganska bra ändå. Men det är bara att konstatera, en timme på Jofotex är ingenting.
Den övre raden kommer från Jofotex, och är mest trikå. Det blev något till alla i familjen. Den nedre raden är riktiga fynd. På en utflykt härom dagen råkade jag se ett anslag på en vägg om en tygaffär som skulle upphöra och hade utförsäljning. I grannbyn ett stenkast bort bara, som jag aldrig vetat om tidigare. 50-70%, då måste jag ju i alla fall titta in, även om det stod att det var hemtextil det handlade om. Alltid finns det något. Och visst fanns det. Trikå hade hon ju inget, men jag hittade flera bomullstyger och tre olika ylleblandningar med tryck på. Lite annorlunda och kul. För 50 kr/m. Planen är en kappa och ett par vinterklänningar. Jag blev kvar där både länge och väl, vi hade mycket att prata om, kvinnan i butiken och jag. En riktig höjdareftermiddag blev det, helt otippat.
Och på förmiddagen hade jag fyndat lite tidningar. Bokbussen stannar här, till allas vår glädje och barnen och jag hänger på låset varje måndag. Förra måndagen upptäckte jag att de hade både Burda och Allt om handarbete på utlån, och jag lånade en bunt och höll på att rita ihjäl mig ett tag. Den här måndagen råkade jag se en back på golvet med tidningsbuntar till salu. Gamla nummer, 5 st för 10 kr. Sömnadsmagasin är väl inte min favorit direkt, och en av Burdatidningarna hade jag redan, men för det priset måste jag ju köpa.
Det här är en badrock som jag sydde till Maken för en massa år sedan. Den har liksom gett upp. Eller den blev lite trist. Och det dök upp en ny och fräschare, så den åkte ut. Men frottén var det inget fel på alls. Så jag klippte upp hela rocken i smårutor till trasor. Overlockade runt bara. Vi kör bara med dessa trasor numera. Vi har massor, och byter ofta. Slänger dem i tvätten bara och så kan de gå ett varv till. Jag har infört en 90-graderskorg i tvättstugan. Där lägger man sånt som man gärna vill köra lite varmare, vilket jag försöker göra med jämna mellanrum. Vi bytte tvättmaskin i vintras efter att den andra gav upp och dessutom luktade väldigt illa. Nytvättade kläder och framförallt handdukar luktade illa, sumpigt liksom. Jag klarar inte av parfymerade tvättmedel heller, så lukten kom verkligen fram. Jag fick rådet av en vän som råkat ut för samma sak att köra maskinen på 90 grader emellanåt för att slippa samma problem i framtiden. Passar ju bra att köra disktrasor då.
Detta var tredje gången jag sydde sparkskydd till bilen. Första gången var i somras. Då köpte jag en stuvbit vaxduk på S&S och sydde. Några fickor blev det den gången och snören för att knyta fast med. Men den där vaxduken var det inte någon vidare kvalitet i, det var ju bara vaxat papper. Funkar kanske bra till duk eller för haklappar men någon hållfastighet att tala om fanns ej. Först gick fickan sönder, sen råkade någon slita av ett snöre, sen slet en arg Lillebror ner resten. Så var det med det. I höstas när det började bli geggigt sydde jag ett nytt. I tjockare vaxduk denna gång, och utan fickor. Hann bara sy till ena sätet, sen gick den sönder också. Så var det med det. Bilen fick fortsätta att bli sparkad på och skitig. Men så köpte vi en ny bil. Den luktar ny, och den är ren. Alltså kändes det rätt viktigt att hålla den ny och ren.
Och den här gången har jag sytt lite noggrannare. Jag har använt dubbelt
tyg och dessutom mellanlägg för att få det starkt och stadigt. Jag tog
en bit canvas som jag hade hemma, har för mig att det kommer från Åhlens
en gång i tiden. Det räckte inte till baksidan så där har jag en bit
linneblandning. Två rader med fickor fick det bli, den undre är med
bälg. Men inte för stora så att det går ner för mycket tunga saker.
Skydden hängs upp genom två hål som jag satte nackskydden genom. Det var
ett eget litet äventyr att få loss nackskydden. Det såg väldigt enkelt
ut i handboken. "... och med ett lätt tryck lossar du spärren (som satt
under en liten plastring vid själva hålet) och drar upp nackstödet..."
Jag insåg snabbt att det nog hade varit lätt för en bläckfisk, eller
någon med i alla fall en extra arm. Jag har ju bara två händer, och
dessa var upptagna med att trycka in den lilla spärren (med hjälp av två
plastkort), så jag hade ingen över till att dra upp själva nackstödet.
Men skam den som ger sig. Efter ett antal svordomar lyckades jag till
slut. I de nedre hörnen sydde jag fast resår med knapphål och en knapp.
Enkelt att dra runt stolfästen och sedan knäppa fast. Skydden har nu
hållit i någon vecka i alla fall och barnen har lovat att vara
försiktiga och inte dra och slita i dem (som de gjorde med de gamla).
Förra veckan hade jag påsklov. Det spenderades i stugan på västkusten. På sommaren går en vecka i stugan fort utan att man behöver göra något särskilt alls. Vid den här tiden behövs utflykter. Strandpromenader i alla ära, men då och då behöver man komma lite längre från gårn'. Så barnen och jag tog en liten tur till Danmark. Till Louisiana närmare bestämt. För er som inte vet vad det är kan jag berätta att strax söder om Helsingör, i Humlebaek närmare bestämt, ligger ett av Skandinaviens största museer för modern konst. Det är hur stort som helst, utbyggt i flera omgångar, och det ligger otroligt vackert precis vid havet med en stor park som hör till. Jag har varit där många gånger tidigare, men kom nyligen på att det var väldigt länge sedan.
Barnen och jag hade en jättefin dag. Strålande sol och nästan vindstilla. Röd pölse på färjan sen konst tills vi blev mätta. Det passade riktigt bra att titta på konst med barnen. De kan uppskatta museum, men orkar sällan stå kvar medan jag kanske vill läsa den information som finns. Här var det inte mycket att läsa, bara att titta på, reflektera över, förundras över, fantisera om, skratta åt, efterlikna och glädjas åt. Och så en fikapaus på mitten så klart och rusa av sig lite i parken.
Louisiana har en stor permanent utställning, men också så klart många tillfälliga. Just när vi var där fick vi stifta bekantskap med konstnären Tara Donovan. Och det ska jag säga var ett rent nöje. Jag tror aldrig att jag har blivit så berörd av konstverk tidigare. Helt otroliga var de. Jag tror vi räknade till 9 verk allt som allt, det ena mer fascinerande än det andra. Hennes konstverk med knappar var limmat, men resten hålls ihop endast av friktion och tyngdkraften. Hur det ens är möjligt övergick mitt förstånd. Hon jobbar med vardagliga material, som knappar, knappnålar, sugrör och tandpetare. En hel vägg täcktes av staplade sugrör i olika längd som bildade ett böljande landskap. Ett helt rum var fyllt av ... av... nej, jag vet inte vad. Ni får helt enkelt kolla på den här lilla filmen om utställningen, ni kommer att förstå vad jag menar. Och om det finns någon där ute som läser nu, som befinner sig på lagomt avstånd från Danmark, kan jag bara varmt rekommendera en utflykt till Louisiana. Utställningen pågår till den 20 maj (som också råkar vara min födelsedag, hurra för mig!).
En sån här påspåse har vi haft länge. I gamla huset i Kolmården hade vi ett "hål" i köket. Dvs en bit av bänken där det inte fanns något under. Väldigt trevligt faktiskt. Där hade vi två snygga barstolar så vi kunde sitta där och äta frukost om vi ville och titta ut över bäcken och trädgården. Jättekul ställe att bygga koja på om man är liten. Och praktiskt att hänga saker där. Jag skruvade upp en krok på undersidan och där hängde handduk och så sådana här påspåsar. Jag sydde två stycken den gången, en lite större för stora påsar som användes till sopor, och en lite mindre för alla andra påsar som bara är irriterande att använda som soppåsar. Så behövde vi inte leta. Väldigt praktiskt. Sedan länge har vi ju nu slutat att köpa plastpåsar när vi handlar, och vi slänger våra sopor i tunnare, miljövänliga påsar som vi köper på rulle. Betydligt billigare dessutom än att köpa påsar för 2 kr/st och sedan slänga... Jag sätter i system att tacka nej till påsar när jag handlar, om jag kan. Jag har ju oftast något annat med mig att bära i, varför ska jag då få ännu en påse? Jag tycker att det är irriterande att man i princip aldrig får frågan "VILL du ha en påse?" när man handlar något. Eller egentligen borde väl frågan vara "BEHÖVER du en påse?" Jaja, påsar kommer hem ändå, och då är det väl ändå bättre att spara dem och återanvända dem i alla fall. En av påspåsarna från Kolmården har överlevt ända till nu. Eller, tills för ett bra tag sedan, Maken hade knutit ihop den nedtill eftersom resåren gett upp och alla påsarna bara föll rakt igenom. Så jag tog ut påsen i syrummet för att byta resår. Och då insåg jag att den gamla påspåsen inte var särskilt fräsch längre. Efter över 10 år i tjänst fick den gå till sista vilan och jag sydde en ny och fräsch.
Och den här solfjädern med trasor har fått åka in i köket. De är overlockade med röd tråd så att vi kan skilja dem från de som bor i badrummet. Men jag tror att de inte blir kvar i köket faktiskt. De var lite för små tyckte jag när jag testade en som disktrasa igår. Till användning kommer de ändå.
Den sista födelsedagspresenten till Storasystern. Hon fick en ny cykel. Vi bytte in den gamla och hon fick följa med och välja ut en ny. Inom vissa ramar förstås. Hemma hos oss kan man inte cykla så värst långt. Det är vår lilla grusväg, man kan cykla ner till grannen längst bort och sen tillbaka. Men det gör Storasystern glatt. Och så cyklar hon och hämtar posten. I höstas klagade hon högljutt på att sadeln var blöt när det regnat, och hon önskade sig ett vattentätt sadelskydd. Det var höst och sen kom vintern och cykeln hamnade i förrådet och jag glömde bort att jag lovat att sy ett. (Visst, man kan ta en påse också, men hur snyggt och kul är det...) I den här familjen firar vi gärna aftnar och således firade vi Storasysterns födelseafton med att åka och köpa ny cykel. Väl hemma igen gick jag ut i syrummet när alla barn somnat och svängde, förutom OPn i tidigare inlägg, även ihop ett sadelskydd till nya cykeln. Det var ett riktigt hastverk, men det blev riktigt bra tycker jag. Vintern kan få hänga kvar ett litet tag till tycker jag, men Storasystern längtar efter våren nu.
