Blomsterfägring

Tja, nu är det snart så mörkt som det bara går, men det växer och gror där hemma ändå. I ett led att äta mindre färska grönsaker av miljömässiga skäl, har jag börjat grodda lite. Jag har redan tryckt i mig en stor burk med alfalfagroddar. Tyvärr var det ingen annan i familjen som gillade dem, så jag fick frossa själv. Nu har jag finfina ärtskott som ingen annan heller gillar. Solrosskotten har inte grott lika bra, de grodde långsammare och deras rötter har nog lite svårt att nå ner till vattnet. Jag tror det bara beror på mig. 

En julstjärna har jag unnat mig. Än så länge är den fin. Jag vattnar dåligt och de brukar torka ut och tappa lite blad och sen ser de jätterisiga ut. Så därför får det bara bli en om året. Det normala i vårt hushåll är att vi inte har växter som behöver vattnas oftare än var fjortonde dag. De flesta krukväxter jag har är en och samma gröna bladväxt som har den fina egenheten att den talar om när den vill ha vatten. Då ser den lite trist, blek och grå ut, och blir genast fin igen så fort den får vatten. Mycket sympatiskt.

Något mer som faktiskt funkar hemma hos oss är orkidéer. Första gången jag fick en tänkte jag hur sjutton ska jag kunna hålla liv i den här. Men det var inte svårt alls. De ser ju lite trista ut när de inte blommar, men det får vi verkligen igen nu. Den här fick jag för några år sedan av Makens mormor i födelsedagspresent, och den blommar helt otroligt nu. Nu när det är så mörkt.

Jag har en till blommande krukväxt, som jag dessvärre glömde fota, och det är en hibiskus som jag fick av en vän i inflyttningspresent. Den ska tydligen vara skott från någon riktigt gammal planta. Den ser inte mycket ut för världen, och av och till tappar den nästan alla blad. Ett tag hade den bara tre stycken. Men den blommar! Som bara den. Ett tag i somras räknade jag till 15 knoppar på den lilla skrangliga plantan. För tillfället verkar den trivas bra och har många blad. Och en ny knopp är på väg också.