Händig och praktisk

Jag känner mig så lyckligt lottad som är händig och praktisk. I alla fall när det kommer till att sy. Att kunna lappa och laga och fixa, i stället för att bara slänga bort och köpa nytt. Jag fick frågan nyss av en vän om jag kunde byta en dragkedja i en OnePiece. Visst kan jag det, men jag vill inte sa jag. När folk ber mig om sömnadshjälp är det sällan något roligt de vill ha hjälp med. Det är ganska mycket jobb att sprätta bort en dragkedja och sätta i en ny, även om jag inte tycker att det är så svårt. Väldigt sällan är folk också beredda på att betala något för det. Jag har så lite tid och så mycket roligt jag vill göra, så jag försöker säga nej. Men det är inte alltid lätt. Alternativen för min vän är att lämna in till skräddare, som säkert tar 400-500 kr för jobbet, eller att köpa en ny och då slänga den trasiga. Sånt gör lite ont tycker jag.

Här är i alla fall två par jeans som lever vidare ett tag till. Lillebror kommer hem med hål på knäna var och varannan dag numera. Det har tidigare inte varit ett problem, det har uppstått nu. Och jag undrar hur det är möjligt, de är ju inte ens ute i bara jeans längre. Han sliter ut dem inomhus. Snart ser nog alla hans jeans ut så här. Men vad gör det egentligen? De nedre jeansen tappade en hake så att de inte längre gick att knäppa. Så jag tog bort den andra hyskan, bankade i en ny knapp och sydde ett knapphål. Snabbt och lätt. Jag är en sån som faktiskt sparar alla extraknappar man får när man köper kläder. Så nu har Lillebror helt plötsligt märkesjeans från JLindeberg. Nästa gång det går hål på knäna så får jeansen bli shorts. Det fungerar ypperligt, för Lillebror har aldrig varit kompatibel med längd och bredd på vanliga storlekar. I somras hade han jeansshorts i storlek 98, som passade perfekt i midjan men som hade varit alldeles för korta om jag inte klippt av dem.

Lagom till våren

Så här lagom till våren har jag äntligen lagat mina favoritvantar. Jag köpte dem hösten 2005 på en resa till Tallin. De är dubbelstickade och varma och jättejättefina. Men det yttre garnet är tunt och går sönder igen och igen på tummarna. Först fick Makens mormor hjälpa mig att stoppa dem, sen lärde jag mig stoppa dem själv. Nu har jag stoppat dem ännu en gång och slutligen sytt på filtbitar på tummarna så att de ska hålla lite bättre. De är ju rätt slitna även i handen, så jag funderar på att sy på filtlappar där med. Det syns ju dock lite mer så helst vill jag inte. Men till slut kanske jag blir tvungen. Nu kan jag i alla fall använda dem igen. Så här lagom till våren. Jag hade behövt dem december, och januari, och februari. Men nästa vinter så...

Lappa och laga

Kan ni förstå varför detta är Storasysterns favoritlakan? Ingen? Nej, jag har heller ingen aning... ;-) Vi bor på landet. I en skog. Visserligen bredvid en väg, men bara några få grannar. Jättefint. Stor tomt. Ibland kan det bli så där totalt tyst. När jag till exempel går in efter en sen kväll i syrummet, då kan jag stanna och lyssna på tystnaden som är så där tyst att det känns som jag har bommul i öronen. Då är det fantastiskt. Det som inte är lika fantastiskt är att det i skogen också finns små djur. Och hade de bara hållit sig i skogen så hade allt varit frid och fröjd, jag är gärna granne med dem. Men när de liksom vill flytta in hos mig, då är det inte lika roligt längre. För de här små djuren är inte helt schyssta faktiskt. De krafsar runt i väggarna (så det inte blir så där tyst på nätterna), de bygger bo på konstiga ställen, de klättrar på baksidan på kylskåpet så det rasslar, de kissar och bajsa och GNAGER. Det är så klart värst på hösten, då kommer de in, de fryser väl de med. Men är inte de schyssta så är inte jag heller schysst. Vi har fällor och gift utlagt lite här och var och även om problemet kvarstår hela vintern så minskar det i alla fall efter ett tag.

Nu börjar ni kanske undrar vad möss har med Hello Kitty att göra. Jo, kulmen i musinvasionen i hösten kom när de gått i Storasysterns säng och gnagt på hennes täcke och kudde. Storasystern fick nog och flyttade in till oss och det tog lång tid innan hon ville sova uppe i sin säng igen. Och jag förstår henne. Nu har det lugnat ner sig, och plockade fram lakanet för att se på förödelsen. Det enklaste hade ju så klart varit att bara slänga allt och köpa ett nytt. Kanske det fräschaste också. Men inte lika roligt när jag väl kläckte iden om hur jag skulle laga det. Jag hade först tänkt att sy på en lapp, vilken som helst, bara för att bli klar och få Storasystern att sluta påminna mig om det hela tiden. Men nej, så kom jag på att göra en applikation för att få det att smälta in bättre, och då ett moln så klart. Och när jag väl kommit så långt så var det ju klockrent att ta ett luddigt tyg. Jag hade precis slängt bort en snutt vit velour och fiskade upp den ur papperskorgen igen. Lite vlieselin på baksidan, klister under molnet och så sicksacka runt. Jag måste säga att resultatet blev över föräntan. Och Storasystern blev så nöjd att jag funderar på att sy på ett till luddigt moln bara för skojs skull. Hon klagar på att molnet är så långt ner på kudden att hon inte kan lägga kinden mot det. (Det är ju viktigt att Kitty ligger på rätt håll i sängen.) Jag gjorde en likadan applikation på påslakanet. Så kan det gå.