Ny kudde

Ett nytt fodral till en kudde som jag avskytt länge. Den var brun och grön, precis som min soffa och mina andra kuddar, men helt fel brun och grön. Den passade inte alls med allt det andra och jag irriterade mig på det varje gång jag såg det. Och så är det så enkelt gjort att byta, varför väntade jag så länge? Det här tyget kommer från Leksands väveri. De hade utförsäljning i våras och mamma var där och shoppade loss. Tyget såldes i rullar. Förutom dukar så kommer jag att sy lite andra grejer av dessa tyger. Kommer säkert i en blogg nära dig så småningom. Den är kudden blev dekorerad med ett band och en bit handvirkad spets.

Ny kudde

Tänk att det är så roligt att sätta på julfodralen på kuddarna sent på hösten, och så roligt att ta av dem igen i januari. Då har jag inte sett originalen på ett par månader och då blir de fina igen när jag tar av julfodralen, som jag ju vid det laget har tröttnat på. Grönt känns ju dessutom vårigt och ljust och fräscht. Och då och då lägger jag till något. Som nu. Impulshandlade en snutt fotoprint på Stoff&Stil i vintras på deras rea. Vävt tyg. Tänkte att det ju kunde bli en till kudde. Var ute i syrummet och röjde lite och då dök tyget upp, och en kudde som legat där länge. Kudden fick nytt fodral, jag fick ny rolig kudde och dessutom mer plats i syrummet. Winwin för alla. Och den passar ju jättebra med övriga kuddar. (Den där med rött på behöver ett nytt fodral också ser jag nu...) Jag skulle kanske skaffa mig en uppsättning höstfodral också, för att variera lite. Oooo, lila toner skulle jag vilja ha, det vore snyggt!

Mina egna julgäss

Här kommer mina egna julgäss. Jag sydde klart dem på nyårsdagen. De är så himla fina, jag blir så glad när jag ser dem. De kommer inte att ställas undan, utan jag vill ha dem framme jämt. Och jag har redan börjat klä dem efter säsong. Det var på nyår som jag kom på att de skulle få partyhattar i stället för tomteluvor. Det passar dessutom superbra nu eftersom vi närmar oss en intensiv födelsedags-period i den här familjen. Storasyster, Maken och Lillebror fyller alla år inom loppet av tre veckor i början av året. Vad passar bättre än partyhattar då? Dessa är bara gjorda av ihoprullat paketpapper, men när jag ser dem nu har jag redan kommit på förbättringar. Så klart de måste ha en liten gummisnodd också så att de sitter bättre. Men då måste jag göra hattarna i lite tjockare papper.

Julgäss

De här gässen fanns det mönster på i julnummret från Allt om handarbete. De är så himla fina, och jag ville så gärna sy ett par till mig själv. Sen såg min pappa dem och tyckte också de var fina, så jag tänkte att det var ju en bra julklapp. Lite sen om det ska vara julgäss, men ändå. Så jag klippte till fyra stycken, två till mig och två till mamma och pappa. Jag hann bara klart två innan jag skulle åka på en lite tur till Dalarna, så det fick bli till mamma och pappa. Det rutiga tyget låg på hyllan, tweeden köpte jag enkom för detta på Ohlsons. Och de blev verkligen fina. När jag stoppade dem såg jag att de blev sneda, trots att jag tyckte att jag varit noga med trådraken. Först blev jag irriterad, men nu är jag ännu mer nöjd med just det. Det gör att de ser så levande ut, personliga. Tanken var att de ska ha varsin luva och halsduk, men det hann jag inte heller med. Jag har nu lovat mamma och pappa att de ska få det lagom till nästa jul. Nu kan de ju stå framme hela tiden. Jag längtar riktigt efter att få klart mina egna också. Men det får vänta lite.

Blomsterfägring

Tja, nu är det snart så mörkt som det bara går, men det växer och gror där hemma ändå. I ett led att äta mindre färska grönsaker av miljömässiga skäl, har jag börjat grodda lite. Jag har redan tryckt i mig en stor burk med alfalfagroddar. Tyvärr var det ingen annan i familjen som gillade dem, så jag fick frossa själv. Nu har jag finfina ärtskott som ingen annan heller gillar. Solrosskotten har inte grott lika bra, de grodde långsammare och deras rötter har nog lite svårt att nå ner till vattnet. Jag tror det bara beror på mig. 

En julstjärna har jag unnat mig. Än så länge är den fin. Jag vattnar dåligt och de brukar torka ut och tappa lite blad och sen ser de jätterisiga ut. Så därför får det bara bli en om året. Det normala i vårt hushåll är att vi inte har växter som behöver vattnas oftare än var fjortonde dag. De flesta krukväxter jag har är en och samma gröna bladväxt som har den fina egenheten att den talar om när den vill ha vatten. Då ser den lite trist, blek och grå ut, och blir genast fin igen så fort den får vatten. Mycket sympatiskt.

Något mer som faktiskt funkar hemma hos oss är orkidéer. Första gången jag fick en tänkte jag hur sjutton ska jag kunna hålla liv i den här. Men det var inte svårt alls. De ser ju lite trista ut när de inte blommar, men det får vi verkligen igen nu. Den här fick jag för några år sedan av Makens mormor i födelsedagspresent, och den blommar helt otroligt nu. Nu när det är så mörkt.

Jag har en till blommande krukväxt, som jag dessvärre glömde fota, och det är en hibiskus som jag fick av en vän i inflyttningspresent. Den ska tydligen vara skott från någon riktigt gammal planta. Den ser inte mycket ut för världen, och av och till tappar den nästan alla blad. Ett tag hade den bara tre stycken. Men den blommar! Som bara den. Ett tag i somras räknade jag till 15 knoppar på den lilla skrangliga plantan. För tillfället verkar den trivas bra och har många blad. Och en ny knopp är på väg också.

Två pärlor

Jag brukar ju normalt sett inte lägga upp bilder på barnen i bloggen, men idag gör jag ett undantag. Jag har gjort två tavlor av mina pärlor, av pärlor. Jag har ett program i datorn som pixlar upp foton i 30 bestämda färger, och ett bestämt antal. Sen finns tillhörande pärlplattor och pärlor i dessa 30 nyanser. Sen är det bara att sätta sig och pärla. Jag upptäckte att det var lite klurigt att hitta en bra bild. Det var inte att bara ta vilken bild som helst. Bäst resultat fick jag med en mörk bakgrund, ljus bakgrund fungerade inte alls. Sen tycker jag inte heller att resultatet blev bra med för små motiv, till exempel på båda barnen tillsammans eller helfigur, då blev det för litet för att det skulle bli bra och synas vem det var ordentligt. Så porträtt med mörk bakgrund var det bästa. Tavlorna har legat ett tag medan jag letat efter en bra ram. Men så hittade jag en på Clas Ohlson, med tillhörande passepartout, i förra veckan och jag fick äntligen upp tavlorna på väggen. Jag tycker att de är supercoola och jättefina.

Lite kuriosa är att man på bilden tydligt ser att det var idioter som tapetserade det här huset innan vi flyttade in. Tapeten går i grått och silver med stora löv på. Inget större fel på den egentligen mer än att jag inte tycker att den passar i vårt 1800-talstorp, men det är ju min smak. Däremot har de satt tre våder längs hela väggen upp och ner! Majoriteten av våderna sitter som på tavlornas högra sida, med bladens spetsar uppåt och skaften nedåt. På den vänstra sidan sitter en våd åt andra hållet. Jag fattar verkligen inte hur det är möjligt. Mönsterpassning, hört talas om det? Tog man aldrig ett kliv bakåt och tittade på resultatet? Och såg man det verkligen inte, eller såg man det och sket i det? Jag vill tapetsera om...

Nya julkuddar

Kuddfodral är inte vidare roligt att sy. Och jag tycker av någon anledning inte att jag får det snyggt heller när jag försöker. Jag har några julfodral som jag plockar fram varje år och som jag tycker är rätt fula. Men när de väl kommer på och hamna i soffan så känns de ok. Fyra fodral har jag haft ett bra tag. Sydda av vad jag hade hemma den gången, av någon gammal duk och liknande. Varje år är det några kuddar som bli utan, men i år har jag gjort något åt det. Och den här gången hade jag i alla fall väldigt fint tyg. Jag tog två bitar av mina fina sidentyger från Kina. Roligt att få använda dem. Den stora kudde fick en dragkedja, den lilla sydde jag som ett örngott bara. Så nu är soffan julpyntad också.

Och så en till mig då

Tänk, jag fick till en tavla till mig själv också. Och det tog inte alls lång tid. Först tänkte jag att nu får det vara nog med abborrar, men så kommer jag på flera som jag skulle vilja ge en sådan tavla till. Och flera som gillar den som jag tänker att det vore en bra present att ge en till. Ja, det blir ingen mer just nu i alla fall, men jag sparar mönstret. Just den här abborren bråkade lite med mig. När jag broderade texten gjorde jag fel och mellan a och b i abborre blev mellanrummet för litet. En ruta fel. Lite, men nog så irriterande. Och jag ska titta på den här tavlan varje dag, jag skulle se det och irritera mig. Så jag sprättade bort bborre och gjorde om det. Och då gjorde jag fel på ett b men såg det inte förrän jag gjort det andra, så fick jag sprätta igen. Men nu är den klar, och inramad och allt.

Och det var så här jag tänkte

Det var den här tavlan jag hade tänkt på så länge. Och som jag skulle använda abborren till. Min mor har en vän som har en sådan här tavla. Inte korsstygn, men med en abborre och texten "Är du ledsen, stek en abborre". Om jag minns rätt så hade hon själv fått idén från en tavla hemma hos hennes morfar eller något ditåt. Den har alltså gamla anor. Och jag tycker att den är underbar. Jag är helt övertygad om, att om jag var ledsen, och stekte en abborre, så skulle det kännas lite bättre. Jag är toppennöjd med tavlan. Jag valde lite annorlunda färger än på mobilfodralet. Och jag spenderade en halv kväll med att leta typsnitt på nätet. Jag hade inget rutnät att testa på själv. Men till slut hittade jag ett som funkade och som jag är mycket nöjd med. Dessvärre måste jag göra ännu en innan jag kan få hänga upp den på min vägg. Medan jag broderade kom jag på att den också var en prefekt present till min far som fyllde år i förra veckan. Han blev mycket glad för tavlan, så det var en riktig fullträff precis som jag misstänkte att det skulle bli. Så nu ska jag bara göra en till mig själv också. Hade tänkt pyssla med det i bilen hem från stugan, men så packade jag ner min aidaväv så att jag inte hittade den. Typiskt. Och nu när jag hemma igen och våldsamt sugen på att sy igen, så det blir kanske inte gjort i brådrasket. Fördelen är att det är ett litet broderi och tar inte så lång tid ändå.

En påse för påsar

En sån här påspåse har vi haft länge. I gamla huset i Kolmården hade vi ett "hål" i köket. Dvs en bit av bänken där det inte fanns något under. Väldigt trevligt faktiskt. Där hade vi två snygga barstolar så vi kunde sitta där och äta frukost om vi ville och titta ut över bäcken och trädgården. Jättekul ställe att bygga koja på om man är liten. Och praktiskt att hänga saker där. Jag skruvade upp en krok på undersidan och där hängde handduk och så sådana här påspåsar. Jag sydde två stycken den gången, en lite större för stora påsar som användes till sopor, och en lite mindre för alla andra påsar som bara är irriterande att använda som soppåsar. Så behövde vi inte leta. Väldigt praktiskt. Sedan länge har vi ju nu slutat att köpa plastpåsar när vi handlar, och vi slänger våra sopor i tunnare, miljövänliga påsar som vi köper på rulle. Betydligt billigare dessutom än att köpa påsar för 2 kr/st och sedan slänga... Jag sätter i system att tacka nej till påsar när jag handlar, om jag kan. Jag har ju oftast något annat med mig att bära i, varför ska jag då få ännu en påse? Jag tycker att det är irriterande att man i princip aldrig får frågan "VILL du ha en påse?" när man handlar något. Eller egentligen borde väl frågan vara "BEHÖVER du en påse?" Jaja, påsar kommer hem ändå, och då är det väl ändå bättre att spara dem och återanvända dem i alla fall. En av påspåsarna från Kolmården har överlevt ända till nu. Eller, tills för ett bra tag sedan, Maken hade knutit ihop den nedtill eftersom resåren gett upp och alla påsarna bara föll rakt igenom. Så jag tog ut påsen i syrummet för att byta resår. Och då insåg jag att den gamla påspåsen inte var särskilt fräsch längre. Efter över 10 år i tjänst fick den gå till sista vilan och jag sydde en ny och fräsch.

Småfix

När vi kom ner till stugan före nyår såg jag att min kära mor hade köpt en ny duk till stora bordet. Jag plockade bort duken för att få plats med mina maskiner och projekt. Då såg jag att duken inte var fållad, och mamma berättade att hon hade köpt ett 5m tygstycke på Jysk för att göra duk av. En kväll satt vi och trängdes i den lilla 50-talssoffan och kollade på film, och då passade det bra att sitta och nåla. Sedan var det ju fort gjort att fålla. Jag hade råkat ta med mig precis rätt trådrulle dessutom. Mamma hade delat på tygstycket och det fanns två ofållade dukar, men jag hann bara med den ena. Jag ser fram emot att fålla den andra nästa gång jag kommer ner. Det är sånt här småfix som jag skulle tycka vara ökentrist där hemma, men som nere i stugan blir riktigt trevligt. 

Snäckan på bordet har jag fått av min bror på min födelsedag. Han plockade den i Karibien och skickade den med mamma och pappa hem när de hälsade på. På vägen hade den lyckats punktera en karibisk ölburk som också ingick i presenten. Det var synd att jag inte fick smaka på ölen, men snäckan är väldigt fin. Jag har funderat på att ta hem den, jag minns inte riktigt hur den hamnade nere i stugan, men den passar så bra där så den blir hela tiden kvar.

Fler dagispresenter

I söndags kväll sydde jag fler vetevärmare till dagispersonalen. Uggeltyget var slut, så det fick bli ryska gummor i stället. Det är roligt att sy vetevärmare. Det går fort och blir fint och är så användbart. Jag har massor av idéer på lite mer arbetade överdrag. Och jag har ju en rejäl säck med vete så det är bara att sy på.

Hoho vetevärmare

Nu är jag helt hooked. Jag fick ju en hink med vete av en vän för ett bra tag sedan, som stått under mitt skrivbord i syrummet och blängt på mig. Nu är den slut, i ett nafs, och i helgen åkte jag och köpte en 25-kilosäck på Granngården. Det är ju en perfekt present att sy och ta med när man går bort. Sagt och gjort, i lördags när jag kom hem från stan gick jag direkt ut i syrummet och svängde ihop en som jag tog med till grannen som bjöd på middag. På söndagen gick jag ut igen och sydde fyra till. Vi var bortbjudna på glöggfika på söndagen och en fick följa med dit som present. De övriga tre ska bli present till dagispersonalen. Men jag måste sy några till. Det blir inte en present från mig, utan från hela avdelningen. Lillebrors dagis är toppen, men jag tycker att det här presentandet har spårat ur lite ibland. Ett år ville någon samla in 100kr/barn, vilket jag tycker var alldeles för mycket. Jag tycker inte att det är meningen att vi ska ge stora kostsamma saker, men att visa uppskattning med något enkelt känns bra. I år erbjöd jag mig att sy något. Vetevärmare fick det bli. Jag syr en innerpåse av lakansväv i bomull, och sedan ett överdrag sytt som ett vanligt örngott.

Obloggat

Ja, när jag sitter och går igenom gamla foton så dyker det upp ett och annat obloggat faktiskt. Och detta är riktigt gammalt. Jag tror bestämt att det var den allra första syträffen, hösten 2008. Vi hade ju träffats på Jofotex på våren, handlat och fikat, ett gäng som hängde i Sytråden på Familjeliv. Det är lätt att hålla koll på det tillfället, för jag hade med mig Lillebror som var alldeles nyfödd. Och han fyller 5 år i början på nästa år. Då sa vi att tänk om vi kunde ha en syträff och träffas en hel helg med alla våra symaskiner tillsammans, vad roligt det vore. Och det gjorde vi! Första gången var vi hemma hos en i gänget, som slängde ut hela sin familj hela helgen så att vi kunde träffas och sy. Dessutom fyllde hon år precis i den vevan och vi bestämde oss för att göra en liten present som tack och grattis. Alla bidrog med en ruta till en liten bonad som vi gjorde och gav henne. Jag höll precis på att brodera ett litet hus i korsstygn, så jag avslutade det och det fick bli mitt bidrag.

Och tänk, vi träffas fortfarande. Första gången var jag mammaledig och anslöt redan på fredag förmiddag, men vissa kom inte förrän på lördagen. Nu är det ett par år sedan som vi insåg att en helg inte räckte, så numera träffas vi torsdag till söndag. De första gångerna lade vi också in ett besök på någon tygaffär, med det har vi prioriterat bort för att hinna sy så mycket som möjligt. Det är jätteskönt att träffas redan torsdag kväll, kunna packa upp i lugn och ro, hinna kramas om lite, snacka, bläddra i lite magasin och landa. För att sen köra så det ryker fredag, lördag, söndag. Senaste träffen blev det ju lite uppochner för mig på grund av inbrottet, så jag fick hoppa torsdagen, och då gick ju halva fredagen innan jag kom igång ordentligt. 

Jag tycker också att det är intressant att dessa människor som jag ju mötte på nätet för fem år sedan, idag är några av mina allra bästa vänner. Vi bor lite utspritt, men träffas ändå då och då, även mellan syträffarna.

Kulig kula

Den här kulan har jag inte stickat själv. Men den är så himla fin så jag måste visa upp den ändå. Och jag har stoppat den alldeles själv och virkat öglan, så lite har jag gjort. Men det är min fantastiska Mor som har stickat kulan. Hon testade att sticka en julgranskula tidigare i höstas och jag har själv tänkt testa, men jag har ju så lite tid och har inte kommit så långt än. Hon tyckte det var så roligt, och sen kom hon på den roliga idén att sticka en med ett speciellt mönster. Detta mönster kan återfinnas i den klassiska "Leksandsmössan" (icke att förväxlas med den klassiska "Rättviksmössan". Ja, det är kanske inte så många andra som är lika exalterade över den här idén som mamma och jag, om man inte bor i Leksand förstås, men jag tycker att mamma var briljant som kom på den. Och kulan är underbar! Den ska få en hedersplats i granen i år. Tack mamma!

Fler små påsar

 

De här små påsarna är så roliga att sy. Det går rätt fort och de blir så söta tycker jag. Det här tyget är en gammal gardin som min mormor haft. Det var hennes favoriter, och hon har faktiskt kvar två hela längder på äldreboendet där hon bor nu. Jag fick några kappor som hon hade i köket i sin gamla lägenhet. De har legat framme länge, jag har sprättat upp fållar för länge sedan eftersom jag länge tänkt göra tygkassar av dem. Men en av kapporna var så smal och dessutom skarvad och alltså ganska mycket att sprätta. Så i stället klippte jag till sådana här små påsar. Jag har fodrat två med grönt tyg och två med rött. Har ingen aning om vad jag ska göra med dem, kanske stoppa småsaker i dem eller ge bort som present. Det är alltid bra att ha lite sådana här saker liggande.

Och med de här påsarna kan ju faktiskt också haka på Klockarbarns Återbruksutmaning igen. I våras var jag med varje vecka med något återbrukat, men den här hösten har jag inte riktigt orkat hänga på. Men med lite återbrukade gardiner kan jag haka på igen.

En till vetevärmare

Vad roligt det är att sy dem och vad fort det går. Jag ville ha en på jobbet också. Jag har ett stillasittande jobb och jag får ont i axlarna trots att jag tränar mycket och försöker att röra på mig. Då är det skönt att lägga lite värme på axlarna. Dessutom är jag frusen av mig och då är det också skönt med en vetevärmare. Eftersom jag jobbar med moln, kan man säga, så var tygvalet givet. Gunilla Axéns Moln från 1966 är så himla fint. Jag köpte en bit för flera år sedan som ligger på hyllan och som jag nallar av lite då och då. Nu får jag dessutom njuta av det på arbetstid också.

En ufokudde

Den här kudde började jag och Storasystern att sy under våren när jag deltog i utmaningen att använda det man hade hemma. Det är jag som har sytt allt, och broderat, men Storasystern har valt tyger och broderier. Det skulle bli en kudde till hennes rum, när vi hade renoverat där. En kudde med ett landskap, ett äventyr, full av historier. Så var tanken. Men den blev inte så bra som jag hade tänkt. Och den bråkade med mig. Det gick inte bra att brodera, det var en massa strul. Så den blev liggande. Efter sommaren gjorde jag ett ryck och gjorde klart den, så när som på att sy ihop den sista sömmen. Den har alltså legat med innerkudde och allt, men öppen i ena sidan. Men så här om kvällen tog jag tag i det och tråcklade ihop den. Storasystern är nöjd, och då är jag det med. Jag skulle ha velat ha mer applikationer och broderier, men då hade den kanske aldrig blivit klar.

Virkad gardin

Här kommer en liten virkad gardin. Mönstret kommer från boken jag lånade på bibblan över sommaren. Jag började virka innan jag lämnade tillbaka den, och sen var det ju bara upprepning. Fast jag var tvungen att gå till tillbaka till bibblan en gång och kika hur jag skulle ta mig från första rapporten till andra, innan jag kunde fortsätta. Den här lilla gardinen ska få bo i en liten stugan på en liten ö i Dalälven. Jag satt och pratade med en nära vän och berättade om boken jag lånat och att jag ville virka en gardin. Hon undrade om jag kunde virka en liten till henne också. När de köpte huset på ön i älven satt det virkade gardiner i fönstren som lämnades kvar. De passar bra där och mina vänner valde att låta dem hänga kvar. Men det saknades gardin i ett av fönstren, det minsta. Så jag virkade en liten gardin till det fönstret. Jag hoppas att den kommer att passa. 

Värme till vintern

Vi bor i ett kallt hus. Det är tur att sommaren är så fantastisk så att vi kan ladda inför vintern. Inför den här vintern har vi gott om ved och jag håller på att virka en stor matta. Och Storasystern och jag har sytt vetevärmaren. Vetet har stått i en hink i mitt syrum ett par år, jag fick det av en kompis. Jag har tänkt sy vetevärmare länge, men som så mycket annat har det inte blivit av. Storasystern och jag sydde dem efter västen igår, som lite plåster på såren när hon blev så besviken för att västen var för stor. Det var lite lättare för henne att sy, och fort gick det. Hon valde tyg själv. När vi värmt upp med en vanlig rektangulär så gjorde vi ett hjärta. Lillebror ville självklart också ha en när Storasystern visade upp sin. Så han fick ett hjärta. Båda värmarna är sydda med en innerpåse för vetet i ett gammalt bomullslakan, och sedan ett överdrag av svamptyget. Den rektangulära är sydd som ett örngott, och hjärtats bakstycke är delat i två delar som går omlott. Båda värmarna är invigda och godkända. Vi är redo för vintern.