Vi hade en härlig påsk. Barnen fick förmånen att spendera hela påsklovet i stugan på Västkusten tillsammans med Mormorn, Morfarn och Kusinen. Själv flög jag ner på skärtorsdagen som bjöd på ett riktigt busväder och en mellanlandning i Jönköping och jag blev så fruktansvärt flygsjuk som jag aldrig i mitt liv blivit tidigare. Jag som aldrig bli åksjuk. Huvva. Men på Påskafton hade både ovädret och åksjukan flytt sin kos och resten av helgen bjöd på riktigt sommarväder med över 20 grader.
Under vintern har kommunen, med stöd av EU-pengar, återställt stranden i det skick den varit förr. De senaste 30 åren har vresrosor och annan växtlighet helt tagit över, och det gick knappt längre att komma ner med båten på stranden. Nu är stranden helt tom och öppen. Man kan se hur långt som helst. Så mycket strand det blev helt plötsligt. Jättevackert har det blivit, även om rosorna så klart också var vackra, men de tog ju över också. Och helt plötsligt blev vår älskade bäck där vi gräver och leker hela somrarna dubbelt så lång.
Havet var stilla och vattnet helt klart. Jag blev väldigt badsugen, men det blev inget dopp. Det är något magiskt med vatten.
På Västkusten har man påskbrasa. Det är något magiskt med eld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar