Jag syr väldigt sällan till mig själv. Nu kommer jag ihåg varför. Det blir sällan bra. Det är svårt med storlekar. Jag är väl en storlek 38/40 upptill, men upp till 44 nertill. Man kunde ju tycka att det vore lätt att få till det när man syr kläder själv, men icke. Jag har länge haft lust att sy till mig själv. På syhelgen sydde jag två linnen som blev riktigt bra, och nu var jag inspirerad att sy mer. Nu när det är långhelg kan jag vara uppe lite senare på kvällen och natten, vilket jag älskar, och härom natten passade jag på att rita mönster och klippa till några klänningar. Jag spenderade en fantastisk dag inne i mitt syrum och sydde och slog ihjäl mygg som flyttar in på dagarna. Tre klänningar hade jag klippt till. Två misslyckades jag med. Den ena var kanske inte så konstigt eftersom jag improviserade. Men den andra fattar jag inte hur det kunde bli så fel. Jag klippte till 38 upptill och gled sedan över till 40 över rumpan. Att det skulle bli lite tight över rumpan var jag beredd på, men inte att det skulle bli för stort upptill. Jag fattar inte, det är inte första gången det händer mig heller. Och det spelar ingen roll att jag mäter och står i heller. Suck.
Men på tredje försöket lyckades jag. Ända sedan jag såg den här klänningen i Kreativa Kvinnor för några år sedan har jag velat sy den. Jag har haft tyget, jag har haft mönstret, sedan en tid tillbaka har mönstret legat tillklippt inuti det hopvikta tyget. Vad har jag väntat på? Men så för ett tag sedan var jag på syjunta hos min vän Mina Widén, och hon hade precis den här tunikan på sig, hemsydd så klart. Hon hade köpt mönstret på Stoff & Stil, men det är inte så konstigt eftersom de flesta mönster i Kreativa Kvinnor kom därifrån, i alla fall på slutet. När jag såg Mina i tunikan tänkte jag att nu banne mig ska jag se till att sy den. Allt var ju redan klart. Och den här tunikan/klänningen lyckades jag med. Jag minns inte vilken storlek jag ritade av eftersom det var så länge sedan. Och så klart hade jag inte skrivit upp det. Troligen är det en kombination.
Tyget kommer från Stoff & Stil, jag har haft det länge. Det är bommulschambrey. Det roliga med det är att jag köpte mer vid ett senare tillfälle, men det var inte alls lika snyggt. Det här har jag dock hållit hårt i eftersom jag gillat det så mycket. Det var lite pill med infodringarna, som är vikta på utsidan. Men det var inte svårt på något vis. Modellen och storleken passade mig helt perfekt. En timme efter att jag var klar med tunikan skulle vi ge oss iväg på 80-årskalas, och det var självklart att jag skulle ha den då. Jag kände mig så sommarfräsch och fin. Så trots två misslyckanden känner jag mig ändå lite manad att testa att sy mer till mig själv. Sen brukar det också vara så att vissa saker behöver ligga till sig lite.
Men på tredje försöket lyckades jag. Ända sedan jag såg den här klänningen i Kreativa Kvinnor för några år sedan har jag velat sy den. Jag har haft tyget, jag har haft mönstret, sedan en tid tillbaka har mönstret legat tillklippt inuti det hopvikta tyget. Vad har jag väntat på? Men så för ett tag sedan var jag på syjunta hos min vän Mina Widén, och hon hade precis den här tunikan på sig, hemsydd så klart. Hon hade köpt mönstret på Stoff & Stil, men det är inte så konstigt eftersom de flesta mönster i Kreativa Kvinnor kom därifrån, i alla fall på slutet. När jag såg Mina i tunikan tänkte jag att nu banne mig ska jag se till att sy den. Allt var ju redan klart. Och den här tunikan/klänningen lyckades jag med. Jag minns inte vilken storlek jag ritade av eftersom det var så länge sedan. Och så klart hade jag inte skrivit upp det. Troligen är det en kombination.
Tyget kommer från Stoff & Stil, jag har haft det länge. Det är bommulschambrey. Det roliga med det är att jag köpte mer vid ett senare tillfälle, men det var inte alls lika snyggt. Det här har jag dock hållit hårt i eftersom jag gillat det så mycket. Det var lite pill med infodringarna, som är vikta på utsidan. Men det var inte svårt på något vis. Modellen och storleken passade mig helt perfekt. En timme efter att jag var klar med tunikan skulle vi ge oss iväg på 80-årskalas, och det var självklart att jag skulle ha den då. Jag kände mig så sommarfräsch och fin. Så trots två misslyckanden känner jag mig ändå lite manad att testa att sy mer till mig själv. Sen brukar det också vara så att vissa saker behöver ligga till sig lite.
3 kommentarer:
Superfin klänning och sitter perfekt! Känner igen mig om varför man slutar sy. Hemligheten är nog att vara uthållig och hitta mönster/stlk som passar. När man har skaffat sig några basmönster kan man utgå från dem och modifiera. Så har jag i alla fall gjort. Hoppas det blir fler :-)
Snyggt! Så härligt när man äntligen kommer till skott! Bra med lite inspiration till mig som har lite problem att hinna/orka sy klart klänningen jag tänkt ha i ett bröllop. Den måste bli klar ASAP!
Supersnygg! Den sitter ju helt perfekt :) Trist med de två andra. Blir så sugen att sy till mig själv också när jag ser den, men av ngn anlening finns det en enorm mental spärr även om jag vet att jag "kan".
Skicka en kommentar