Vi har för övrigt fått oss en egen riktig katt här hemma. Eller fått och fått. Det är inte vår katt, men han flyttade in hos oss. Det var lite av ett mysterium som jag löste i förra veckan. Katten dök upp i vintras och var så kelen och kontaktsökande och strök runt här och ville komma in. Det skar ju i hjärtat för det var -25 grader ute och massor av snö, men vi är allergiska och kan inte ta in katter. Dessutom visste vi ju inte vart den kom ifrån, den borde ju ha ett hem. Den dök upp med jämna mellanrum under vintern och jamade och kunde sitta utanför och titta in på oss. Men vi har aldrig släppt in den och aldrig matat den. För några veckor sedan dök den upp igen och flyttade helt sonika in på vår veranda. Nu står ju dörren öppen mest hela tiden när vi är hemma, och ibland smet den in men höll sig mest på verandan. Barnen älskar den så klart och katten vill gärna bli kliad och klappad. Men jag kände att om den ska bo här så vill jag ta ansvar för den, och i så fall måste jag ju ta reda på vart den kommer ifrån, en gång för alla. Jag är totalt kattovan, men pratade med en kattvan vän. Kolla örat sa hon, och mycket riktigt fanns där en märkning. Dock ledde den ingenstans, ägaren hade flyttat från stan och jag tyckte att det kändes olustigt att börja ringa runt till folk med det namnet och höra mig för. Även om jag med polisens hjälpt lyckades ringa in tre personer i Sverige med det namnet och den stavningen. Innan jag gjorde det chansade jag och skickade ut en mejl till byalaget här på landet där vi bor. Och då dök ägaren upp. Sigge heter katten, och han hade inte sprungit så långt, utan bor längre ner på vår grusväg. Jag känner mig mycket lättad. Nu behöver jag inte ta ansvar för katten. Och inte heller ringa runt och leta mer. Och han var inte övergiven vid en flytt som jag var rädd att han var. Min granne längre ner på gatan hade tagit över katten för många år sedan eftersom den inte trivdes i stan. Något ägarbyte var aldrig registrerat. Min granne tog med honom hem, men redan dagen därpå kom han och hälsade på. Det får han gärna göra.
7 kommentarer:
Söta katter, alla tre!! Jag gillar verkligen den gröna färgen på den ena virkade katten. Vad är det för garn?
alltså, hur fina som helst! och jag MÅSTE nu virka mig en hjärtekatt!
Jag tror att garnet är Muskat. Det är en halv evighet sedan jag köpte det, men som sagt har jag för mig att det är det. Och jag tror också att jag har sett färgen på senare tid i butik också.
Jättefina! Här är en som inte virkar hjärtekatter, men som syr syskondjur för samma projekt.
Vad mysigt med lite kattbesök. :-) Och så slipper ni veterinärkostnader och utgifter för mat och sånt. ;-)
Ja men jösses vilka idéer de små kan få! Här blir det inte så mycket tårar, utan Fröken Löken blir Arg. Och jag kan ibland känna att "är det så himla viktigt att jag får som jag vill Egentligen?". Och samtidigt vet man ju att det blir totalt ohållbart om de lär sig att de alltid får sin vilja igenom, plus att de faktiskt inte kan se konsekvenserna av vissa saker eftersom de är barn. Man får välja sina strider. :-)
Karinottilia, det var ju en bra ide att göra syskondjur, så kan kan alla som inte virkar också göra djur.
Stina, jag väljer också strider hemma. Mitt enda krav är hel och ren, sen får de ha vad de vill. Lillebror har helst klänning på sig. Jag förstår att han älskar det, det gör ju jag med.
Vilka söta katter :) Måste lära mig att virka för jag vill med göra hjärekatter ;)
Skicka en kommentar