Glad midsommar!!

På väg till majstångsresning på midsommarafton. Storasystern, Lillebror och deras kompis. Samtliga folkdräkter, som är Leksandsdräkter, är sydda av min mamma. Med lite assistans från mig. Jag har sytt sjalen och hättan i mitten och broderat detaljer på skjortan till höger. Min älskade mamma har sytt klänningarna (gulkjolarna), kjolsäckarna och skjortan till masdräkten. Övriga delar till masdräkten hade min bror när han var liten, (som mamma sydde då) och slokhatten kommer faktiskt ända från min farfar. Vi räknade ut att den har nästan 100 år på nacken, visst är det otroligt? De var helt fantastiskt söta. Även jag hade min dräkt, och så Kusinen som är 9 månader. Vi blev stoppade både en och tio gånger av turister från både Japan och Amerika för att bli fotade. Och det kan vi väl bjuda på.

Det var högst tveksamt dock om vi skulle få på barnen dräkterna i år. Inför skolavslutningen tog vi fram dem och storasystern avböjde samma morgon. Då stirrade också Lillbror på dräktskjortan och sa; "Jag vill inte ha den, den är FUL." Oh, det skar i mitt hjärta. Jag lovar att det finns inte en finare skjorta i hela Dalarna., eller Sverige heller för den delen Jag har broderat manschetter och krage, så kallade "kruskvalar", och min mor har sytt den av finaste linne. Inför Midsommarafton hade vi hetsat barnen i ett par veckor och efter bara en svag protest fick vi även på Lillebror hela stassen. Roligt var att vi har dräkter i alla storlekar och att barnens kompis också kunde låna en. Lillebror tittade allvarligt på och frågade mig gång på gång "Mamma, är jag fin?" Jag tror att han kände att det var ett högtidligt tillfälle och han själv kände sig väldigt fin trots allt.

På Midsommardagen vankades namnkalas för Kusinen, och då blev det dräkt igen. Denna gång meddelade Lillebror att "...då blir jag cool..." när han skulle ta på sig dräkten. Som mamma, dalkulla och dessutom handarbetsfantast jublade mitt hjärta den här gången. Tänk att min son tyckte det var coolt att ha folkdräkt. Förutom midsommar har jag haft dräkt på dop, bröllop och begravning och jag har alltid känt mig välklädd. Jag är så glad så länge mina barn också uppskattar dem.

Nu laddar mamma och jag för att sy nya större storlekar till nästa år, i fall att barnen möjligen skulle kunna tänka sig att ha dräkter även då. Och jag laddar för att ta emot en fotograf om några veckor för att fota dem i dräkt. Vi gjorde ett försök förra året, men det slutade i total katastrof. En Storasyster som inte var samarbetsvillig och en värdelös fotograf som inte kunde hantera barn resulterade i 200 bilder där Storasystern ser ut som en spik. Jag kan bara skratta när jag ser bilderna, de är i princip värdelösa. Jag förstår inte hur man kan misslyckas så totalt. Håll tummarna för vi lyckas bättre i år. Den fotograf jag har anlitat kommer hem till oss och hon har själv barn, så jag tycker att det borgar för högre odds.