Nam nam garn

Nam nam, så började Storasystern säga om goda saker när hon var jätteliten. Vi använder det fortfarande hela familjen. Nam nam godis till exempel. Men för mig är godis inte alltid samma sak som för Storasystern. Att gå in i en garnaffär är som att gå in i en godisaffär tycker jag. Jag älskar ju att handla tyger och har hur mycket som helst, men det är inte riktigt samma känsla av godis som en garnaffär. Jag vill handla allt jag ser och jag vill sticka och virka vad som helst och jag får SÅ mycket idéer. Om jag hade en idé när jag gick in där, så köper jag oftast något helt annat.

Det finns en garnbutik inte långt från där jag bor. Sandvikens garn. Hon har otroliga mängder garn, till hyfsat bra priser, och har öppet i princip jämt eftersom hon i huset bredvid. Jag kan alltså åka dit precis när det passar mig, och det passar mig så bra. Hon har även hur mycket mönster som helst. Och det är mönster, i original, från 40-talet och framåt. Helt fantastiska kreationer som vi idag kan vika oss dubbelvikta av skratt när vi ser, men samtidigt gillar eftersom retrotrenden är så stark nu. Eller vad sägs om stickade långbyxor med pressveck och matchande väst, till 12-åringar? Jag satt jättelänge och botaniserade bland hennes mönster. Det fanns så många roliga och fina bäbiskläder. Och en bäbis kan ju inte protestera. Tyvärr är ju min bäbis snart ingen bäbis längre, så jag fick ju tänka lite på att jag skulle kunna använda mönstret också, inte bara köpa det för kul. Jag har handlat mönster tidigare, och bland annat virkat den här klänningen till Storasystern.


Som om jag inte hade tillräckligt med projekt redan, så åkte jag till Sandviksboden och handlade idag. Jag var där i en och en halv timme. Jag hade ett par idéer som jag åkte dit för, och för ovanlighetens skull handlade jag faktiskt garn till dem. Jag vill virka en mormorfilt, av mormorsrutor, jättelänge har jag tänkt på det. Hela hösten har jag tänkt att jag skulle göra det av samma ullgarn som jag stickade Storasysterns pippitröja i. Det var så skönt att jobba med, 100% ull, men ändå mjukt och inte så stickigt, och tvättbart. Väl där så tyckte jag dock inte om färgerna. Jag ville antingen ha ett färgtema, eller bara massor av klara färger. Jag kikade på annat, men till slut hittade jag små nystan med 100% merinoull. Bara SÅ mjukt. Och färgerna var ok, även om det inte var vad jag hade tänkt mig från början. Men det kommer nog att bli kanon. Som sagt små nystan, så jag får väl se hur långt det räcker, men jag vill inte ha någon stor filt, bara en jag kan lägga över axlarna eller benen.

Men så klart hittade jag också garn som jag bara förälskade mig i. Det är ett melerat garn med 75% ull. Det är ungefär samma känsla som i garnet jag stickade en kofta i härom sistens. Och jag ville ju sticka en sån kofta även till Storasystern, så självklart slog jag till. Jag började sticka direkt när jag kom hem.

Men. Koftan till Lillebror var ju inte helt klar. Garnet räckte inte till de sista varven i halsen, vilket gjorde halsen lite stor. Vi har använt den ändå, men på stan härom veckan hittade jag rätt garn och rätt färg. Perfektionisten i mig kunde inte låta bli att köpa ett nystan till, bara för de där sista varven. Kan ju alltid bli en mössa också eller nåt. Men när jag skulle börja sticka så var stickorna försvunna. Jag har ju bevisligen stickat en hel tröja med rätt stickor, och jag VET med säkerhet att jag inte har burit ut dem ur huset, men de är borta. Puts väck. De kan sälla sig till listan av sybehör som också försvunnit spårlöst. Idag lessnade jag, så jag köpte nya stickor när jag ändå var i garnboden. Hemma igen kastade jag ju mig över det nya garnet och började sticka. Och där satt jag sen med en ny stickning på stickorna, och koftan fortfarande ofärdig. Ha ha, så långt tänkte jag inte. Men när jag ändå råkade sticka lite fel drog jag av stickorna och avslutade koftan. Det var lätt att trä på stickorna på det nya arbetet igen. Och koftan är äntligen klar!