Min farmor stickade väldigt mycket. Dels till oss barnbarn, men även mycket till Rädda Barnen. Det blev koftor och filtar till behövande barn. När farmor dog lämnade hon efter sig en hel säck med stickade små koftor och lappar. Det var lapparna som brukade bli babyfiltar. De behövande barnen må förlåta mig, men jag valde att behålla både koftor och lappar. Av lapparna sydde jag ett lapptäcke till mig själv, som minne av min farmor.
Koftorna blev liggande, eftersom bäbisar inte var aktuellt för mig på nära 10 år. Dessa koftor saknade knappar, och blev därför aldrig använda när F var liten. I kväll har jag sytt i knappar och hoppas att de ska bli använda denna gång. Speciellt gillar jag den blå- och vitrandiga. Den vita koftan fick fina pärlemorknappar som jag sprättade från en blus igår kväll, som sedan fick gå vidare till de sälla jaktmarkerna.
1 kommentar:
En sån härlig pläd och ett vackert minne. Hon måste ha varit en kvinna med stickor i händerna varje vaken stund. Man hade nog ett annat tänk på den tiden, det där med att inte kasta bort något.
Brukar tänka på det ibland i den nuvarande stressen.
Skicka en kommentar