Tröjor till bästa Kusinen

Bästa Kusinens och hans föräldrar var och hälsade på oss för några veckor sedan. Mamman ville beställa några tröjor och vi var ute i syrummet och kikade på tyger. Hon fotade lite eftersom hon inte kunde bestämma sig just då, men härom veckan ramlade beställningen in på en tågtröja och en dalahästtröja. Nu är det blå dalahästtyget slut. Jag är verkligen förtjust i det, så det kliar lite i fingrarna att köpa mer. Men jag har lila och brunt kvar i alla fall. Sömnaden var okomplicerad. Jag hade klippt till på syjuntan tidigare i veckan så det vara bara att sy ihop när jag tog mig tiden.

Ännu en bh

Här kommer bh nummer två. På syträffen sydde jag ju min allra fösta bh. Det här är en annan modell. Tyget bytte jag till mig från en vän, hon fick det bruna som blev över från min första. Tyget räckte precis, jag var tvungen att skarva mittbiten. Jag hade inget emot att skarva, det såg jag till och med på en av mina köpta bhar. Men jag var lite slarvig när jag sydde ihop den och mittbiten blev väldigt smal. När jag skulle sy fast kanalbanden så fick de inte plats bredvid varandra precis mitt fram längst upp, utan de ligger omlott över varandra. Men det gick rätt bra ändå. Precis som förra gången var jag först inte helt nöjd. Till exempel valde jag den här gången att sätta ringarna i ryggen, och när jag skulle sy fast axelbanden blev det knöligt och jag tyckte att själva tyget/kupan inte var tillräckligt smal precis i skarven. Det var då som klockan hade passerat midnatt och undertråden tog slut, och jag såg det som tingens sätt att tala om för mig att det var dags att gå och lägga sig. Jag fortsatte dagen efter, men då hade jag inte alls samma positiva energi kvar och blev inte alls nöjd ändå. Men jag gick och la mig en gång till och på morgonen tog jag ändå på mig bhn. Den är skön, passar perfekt. Och när jag senare på dagen går och tränar och tittar mig i spegeln i bara underkläderna så ser den ju superfin ut. Ändå. Ibland behövs det lite tid när man suttit i bligstirrat på något. När man backar ifrån ser det helt plötsligt mycket bättre ut. Det är som när man står och lagar mat, då kan ju något man vet är gott vara helt smaklöst, bara för att man själv stått och lagat det. Dock är jag fortfarande inte hundra på om det här är min modell heller. Den täcker lite för mycket av brösten och även denna plattar lite. Men som sagt, väldigt snygg till slut, och skön, och definitivt användbar. Frågan är bara vilken modell jag nu ska sy av det sista tyget jag har liggande hemma. Det som jag inte vågade klippa i den här gången. Ska jag ta någon av dessa modeller som jag testat, eller ska jag testa en tredje modell?

Yttepytte

En Sytok här i stan startade en julklappsinsamling till avdelningen för för tidigt födda barn på Akademiska sjukhuset. Det har varit en hel del sådana insamlingar den här hösten, men jag har inte lyckats engagera mig i någon, förrän nu. Och den här gången var det väldigt enkelt. Jag hade nämligen tre stycken små omlottröjor liggande färdiga. Så när som på knappar. Jag sydde dem för ett bra tag sedan, och tanken var att jag skulle sy matchande sparkbyxor. Men jag fick inte till svängen i byxorna något bra, och därför blev allt liggande. Men när nu den här insamlingen dök upp tänkte jag att det var på tiden att avsluta. Kanske ligger det tre små trillingar på sjukhuset just nu som kan få matchande tröjor. Tyvärr var jag slarvig och knäppningen blev åt fel håll på en. Mycket irriterande, men så får det vara nu. Jag hann inte göra om. Violtyget är i alla fall underbart, jag älskar det. Jag har faktiskt glömt vilken storlek det är, men jag tror att det är 45. Det ser mindre ut än 50. Väldigt smått.

Nya byxor i kylan

Jag sydde ju byxor till Lillebror på syträffen. Samtidigt som jag klippte till dem klippte jag även till ett par likadana till Storasystern, men de hann jag inte sy ihop då. Nu är det fixat. Även dessa blev toniton. Storasystern har själv valt tyget och färgen. Mönstret har jag fått av min goda vän Nyfiqen, och jag har sytt av det tidigare så jag vet att det är bra. Jag tänkte först att Storasystern skulle få byxorna i julklapp, det är ju inte alls långt till julafton och alla presenter borde slås i julpapper och läggas under granen. Men det är ju nu hon behöver dem, i snön och kylan. Så hon fick dem. Glad blev hon.

Den lilla vardagssvarta

Men hallå, nyårsblåsan var inte alls den sista klänningen från syhelgen, här kommer en till. I somras fick jag möjlighet att köpa lite svart viscosejersey av JNY. Den är väldigt skön och jag tänkte direkt att jag skulle sy en enkel klänning av det, med lite längre ärm. Mönstret blev Onion 2007, som jag redan hade testat i den här klänningen. Klänningen blev precis som jag hade tänkt, varken mer eller mindre. För att piffa upp det svarta lite har jag inhandlat ett par rosa skor som jag bara älskar. Det här är det sista alstret producerat på syträffen. Och jag tror nog det var det sista jag sydde där också. Jag fållade och bandkantade halsen när alla andra redan hade börjat plocka undan och städa. Men jag ville så gärna bli klar. Nu är klänningen invigd och den är väldigt skön och mycket användbar skulle jag säga.

Fler dagispresenter

I söndags kväll sydde jag fler vetevärmare till dagispersonalen. Uggeltyget var slut, så det fick bli ryska gummor i stället. Det är roligt att sy vetevärmare. Det går fort och blir fint och är så användbart. Jag har massor av idéer på lite mer arbetade överdrag. Och jag har ju en rejäl säck med vete så det är bara att sy på.

En klassiker

Japp, jag började plocka fram Lillebrors lussekläder exakt klockan 19.10 igår, onsdagen med det magiska datumet 121212. Efter tre år som gudomligt söt stjärngosse var pepparkakskostym beställd i år. Jag tänkte i min enfald att Storasysterns gamla kattkostym räckte gott, brun och fin, och färdig. Sagt och gjort, kattkostym plockades fram. Och visade sig inte alls vara vad Lillebror hade tänkt sig. Han ville ju ha en pepparkakskostym. Det innefattar tydligen någon form av vit kristyr. Nu var goda råd dyra. Något brunt tyg i lagom mängd fanns inte i syrummet, det var jag hyfsat säker på. Tid, ja möjligen, ork, helt obefintlig. Men jag är inte bara expert på att lösa problem. Jag är också väldigt duktig på att övertyga. Och jag lyckades få Lillebror (och Storasyster) att acceptera vita prickar på magen som en helt ok lösning. Och att hattar bara är fånigt. Phu. Jag limmade dit prickarna. Notering till nästa år. Kolla upp detta liiiiite tidigare. Normalt är jag rätt duktig på sådant, men i år känns det som att jag är sen med allt.