Piffade tunnor.

Hela påsken spenderade Familjen i sommarstugan på västkusten. Jag har alltid lite projekt med mig när vi åker dit, och jag ser till att fixa och dona lite där när jag är på plats. Den här gången piffade jag de här gamla trätunnorna. Det var inte första gången. Sommaren 2010 gjorde jag det och också, och då såg de ut så här. Nu hade mössen varit framme och knaprat på dem, så det var dags att göra om det hela. Samma tyg som tidigare hade jag inte kvar, eller hittade i alla fall inte, så jag högg ett annat tyg på hyllan när vi for. Igår kväll lyckades jag låna en häftpistol av en granne och det var snabbt gjort att klä om dem. Jag tycker nästan att detta blev snyggare än det gamla tyget. Det är lite skumgummi under så de är mjuka och sköna att sitta på.

Glad påsk!

Glad påsk på er alla. En trevlig påskafton har jag haft med familjen. Vädret har varit fint, men kallt. Jag har hunnit springa, äta superekologiska ägg som jag fått av min moster, sytt lite, tittat på påskbrasa, och Lillebror har lärt sig cykla.

Men Långfredagen gick verkligen i lidandets tecken. Lillebror kallade mig pucko jävel, vilket summerar dagen ganska bra. Ett uttryck som jag undrar vart han fått det ifrån, det är inte direkt något uttryck som finns med i min familjs normala vokabulär. Det blev en väldigt lång dag.

Det mest irriterande var att min nyligen hemkomna och servade overlock inte fungerade när jag glad i hågen satte mig där med en hög tillklippta grejer. Den fick ström, men sydde inte. Jag trodde det var något fel på pedalen. Mycket irriterande. Jag skruvade isär pedalen och en kåpa på maskinen, men allt verkade i alla fall sitta fast ordentligt. Så mycket mer kunde jag ju inte göra. Men efter ett tag lyckades jag i alla fall lokalisera problemet, även om jag inte vet om eller hur jag kan åtgärda det. Det finns en spärr som hindrar maskinen från att sy när man öppnar en lucka fram för att till exempel trä maskinen. Luckan verkar inte stängas ordentligt, och då släpper inte spärren. Nu vet jag att jag kan rucka på luckan om det inte funkar, men jag ska kontakta servicegubben också. Han får fixa det. Förhoppningsvis gör han det snabbt och billigt, detta uppstod ju nu när han hade haft den. Men vad otroligt handikappad jag känner mig utan maskinen. När den gick sydde den i alla fall tyst och fint, knivarna är slipade och han har lagat en trasig pinne för trådrullar.

Ett päron

När jag började virka äggen så hittade jag ett påbörjat grönt projekt bland garnerna. Jag minns inte riktigt vad det skulle bli, men när jag började repa upp för att ha garnet till äggen så såg det ut som ett päron. Så ett päron fick det bli. Jag ska ge bort det, och jag vet precis vem som ska få det. Han behöver ett päron.

Äggdille

Snart påsk. Jag har virkat ägg. Jag hittade olika mönster på nätet, men gjorde mitt eget i slutänden. Och sen kunde jag inte sluta virka ägg. Jag har inte slutat än, senast idag blev det tre stycken när jag var ute och reste i tjänsten. Jag åker ingenstans utan ett handarbete med mig. Något påskris kan vi inte ta in eftersom vi är allergiska, så jag vet inte riktigt vart jag ska hänga dem. Jag tror jag ska leta reda på en riktigt död gren som jag kan ta in och hänga dem i. Men jag hinner inte i år, så jag har gott om tid på mig att hitta en till nästa påsk. Jag gillar i vilket fall som helst mina ägg. Och de är roliga att virka.

Fotovägg

Här kommer en väldigt skum bild på min fotovägg som jag äntligen har kommit till skott med. Faktum är att jag har tänkt på detta i många år. Jag hade en plan om att göra en fotovägg redan i Kolmården. På väggen i den svängda trappen hade jag tänkt då. Det blev aldrig av. I vårat nya hus finns inte jättemycket bra väggar för tavlor. De bästa var i vårt stora sovrum, som nu varken är stort eller vårt längre, utan två små till barnen. Men det finns en vägg i en passage utanför sovrummen som leder in till helgrummet (för er som missat det så heter det helgrummet för vi är aldrig där till vardags, då är vi i vardagsrummet). Jag sa direkt att HÄR ska jag hänga foton. Jag såg det framför mig redan då. Sen går tiden.

Passagen är ett jättebra ställe tycker jag, som inte är så förtjust i att tvinga folk att titta på bilder av mina barn och annat som jag har valt. Här kan man välja själv om man vill se dem. Antingen går man bara förbi, eller så stannar man och tittar. Så vill jag ha det. Sen finns det spottar i taket redan, och väggen är vit, perfekt helt enkelt.

Foton fanns det ju gott om, förutom foton på barnen som tagits på dagis och i skola så har jag samlat på mig lite annat under åren. Som en fantastisk bild på maken som får bottennapp, i sepia, min farmor och farfars bröllopsfoto, jag i studentmössa, maken och jag i folkdräkt, och en bild på min farmors mor och far, som är namne med Lillebror. Den här inlägget faller faktiskt också lite under återbruk, för det enda jag köpte nu när jag äntligen tog tag i det, var en stor ram till Lillebrors porträtt samt en kartongskiva som jag själv skar till paspartouter av (hur stavas det egentligen, och hur böjer man det i plural). Några foton var inramade sedan gammalt, men hela sju ramar lyckades jag rota fram ur mina gömmor. Det var några riktigt gamla fina som jag köpt på loppis för länge sedan, tyvärr krossade jag ett glas i en av dem. 

Jag gillar att ramarna är olika och sitter huller om buller. Som ni förstår så är jag inte helt klar än, jag har tänkt fylla på eftersom. Barnen tar ju till exempel bilder varje år på dagis och skola, och de blir alltid så himla fina och jag tycker att det är så kul att ha kvar. Jag vill också ha fler äldre bilder. Det finns jättefina på min mormor och morfar och makens mormor och morfar, men då måste jag kopiera dem först.

Att jag fotat så här beror dels på att det inte går att fota rakt framifrån ordentligt, att jag inte ville ha med en dörr samt att jag inte heller vill lägga upp tydliga bilder på barnen i bloggen.

Dopklänning

Nu snackar vi återbruk här, detta blir mitt bidrag till veckans återbruksutmaning. I höstas kom en granne och berättade stolt att hon skulle bli mormor. Jag föreslog att hon skulle komma förbi i mitt syrum någon dag och välja ut ett tyg så kunde jag sy något till bäbisen. Hon hade ingen aning om att jag sydde, och när hon kom förbi en kväll före jul så undrade hon om jag skulle kunna sy en dopklänning. Det har jag aldrig gjort förut, men det skulle säkert gå bra. Vi började prata om hur den skulle se ut. Jag hade en tidning, Hemslöjd, där det var en artikel om dopklänningar som var så fina. De var sydda som en lång särk och ett separat liv som var dekorerat med knappar, band och rosetter. "Man tog vad man finast hade." Det mesta var återbrukat material. Vi bestämde oss för att göra en sådan, och min granne skulle själv brodera på livet. Hon skaffade ett vitt bomullstyg, men vi var inte helt nöjda med det. Jag började prata om linnetyg, och nämnde i förbigående att ett gammal linnelakan vore det bästa, mjukt och fint. Det hade min granne hemma, och inte vilket gammalt linnelakan som helst. Hon hade ett som hennes mormors mor hade vävt. Detta går jag igång på, det är så jag ryser lite faktiskt. Vilken ära att få sy i detta tyg.

 Jag hade som sagt aldrig sytt en dopklänning förut, och jag hade inget mönster. Men jag fick hjälp av en vän med mått över bröstet, nederkant och längd. Och det var ju enkelt då att göra ett mönster, eftersom jag ville ha en helt rak särk, utan rynk någonstans. På lakanet fanns också en virkad spets som min granne sprättade bort, och den återanvände jag och sydde fast i nederkanten.

Min granne har en folkdräkt från Småland, exakt vart ifrån minns jag inte, men hon inspirerades av broderierna på den. Jag klippte till livet och hon broderade. Sen sydde jag ihop det. Livet sitter bara ihop i ena axeln. På den andra axeln och i sidorna sitter knappar. Jag var lite osäker på hur bökigt det skulle vara att klä på en bäbis livet, med särken på, så jag tyckte det var bäst med många knappar. Och jag ville inte ha för många knappar i ryggen eftersom en bäbis ju ligger mest på rygg.

En knapp finns dock i ryggen och det är knappen på särken, men det känns ok med en. Jag sydde bara ett enkelt sprund i ryggen, men pricken över i tycker jag är den monogram som jag hittade på lakanet och sydde fast under sprundet. Detta är verkligen återbruk när det är som bäst.

Dregglisar i massor

På syhelgen både klippte jag och sydde en massa dregglisar. Jag hade en hel hög med mig, eftersom jag alltid klipper till dem av snuttar när jag klipper annat. Det var också praktiskt att ha tillgång till lite udda färger på velour som jag själv inte hade. Vi byter med varandra åt höger och vänster på de här träffarna, mycket praktiskt. En hel del sommarfräscha mönster tycker jag.