Silke

 I Souzhou, som är en av Kinas (och jordens) vackraste platser enligt ett gammalt ordspråk, besökte vi ett silkesspinneri. Här fick vi träffa silkesmaskar och veta allt om hur de kan producera ett så otroligt starkt och vackert material. De äter mullbärsblad, och det är ungefär det enda de gör förutom att producera silkestråd. Det är viktigt att ta bra hand om sina maskar och inte stressa dem, annars kan de bli sjuka och få diarré. 

När puppan är klar kokas den för att döda larven. Annars kommer den ut som en fjäril och den utsöndrar då ett ämne som bryter ner silket och förstör det. Pupporna kommer till spinneriet och där hasplar man av trådarna i vattenbad. Silkestrådarna är så tunna att man hasplar 8 trådar tillsammans som klistras ihop till en, fortfarande mycket tunn tråd.

I deras museum fanns flera vävstolar och vi fick också se en demonstration. Här vävs sidenbrokad och observera att de är två som väver. En som sitter där nere och skyttlar tråden fram och tillbaka, både bottentråden och de som gör själva brokaden, och en person som klättrat upp på vävstolen och sköter själva mönstret.

Spinning

Här får jag prova att spinna i bomull på Nantongs textilmuseum. Åh, det ser så lätt, så lätt ut när man får titta på, men det är det ju så klart inte när man får prova på själv. Intressant tycker jag att det är att få se olika lösningar på samma teknik som vi ju har använt även här i Sverige i hundratals år. 

Många museum har vi besökt och jag har fått så mycket inspiration. Intressant även här att man i Kina kan finna sig framför textilier som ser så bekanta ut med sådant man har sett här hemma. Visserligen vävde man underbara sidentyger i Kina medan man gick klädd i lin och vadmal här i Sverige, men ändå kan mönster och tekniker återkomma. Vi har nästan 1800 bilder med oss hem, och det är ju inget man plockar fram och visar för folk i allmänhet. Jag ska välja ut ett lagom antal "visningsbilder", och sen också skapa inspirationsmappar med bilder där vi fotat mönster och idéer. Sådant är ju så värdefullt för oss, men inget så många andra är intresserade av.

Blå blå vindar

I Nantong besökte vi också ett indigofärgeri. Det kallas på svenska för blåtryck, vilket är lite missvisande eftersom man inte trycker, utan färgar. Hela dagen spenderade vi tillsammans med herr Wu, en riktig eldsjäl vad gäller blåtryck. På förmiddagen besökte vi hans fabrik där vi fick se hela processen med att färga och även prova på vissa moment själva. På eftermiddagen besökte vi hans museum och shop. Fabriken låg på en bakgård, och där var det absolut helt magiskt när vi kommer gående och på håll ser de underbara blå tygerna som hänger på tork i solen och fladdrade i vinden.

Herr Wu är noga med att göra allt på rätt sätt, och de gör allt för hand. Man börjar med att skära ut mönster och göra schabloner. Mönstren blir då väldigt typiska genom att man inte kan göra några heldragna linjer. Alla mönster byggs upp av mindre delar. Naturligtvis kan detta stansas fram väldigt smidigt idag, efter att man har gjort ett mönster i datorn, men så jobbar inte herr Wu.

Man använder sig av både siden och bomullstyger. Schablonen läggs ut på tyget och sedan smetar man på en pasta som består av olika typer av mjöl, kalk och vatten. Tygstyckena är ca 12 m långa, detta för att kunna hanteras och hängas upp på tork sedan. Pastan ska sedan torka i hela två veckor, och den måste torka inomhus för att inte torka för fort och spricka.

När pastan har torkat i två veckor är det dags att färga. Detta görs i stora kar. Det som ger den blå färgen är en växt, och det är bladen man använder. Färgbadet såg lite läbbigt ut, och enligt herr Wu hade de aldrig bytt ut det, utan bara fyllt på vid behov. Färgningen är också en lång process. Tyget ligger i färgbadet i en halvtimme och hängs sedan upp i en halvtimme. Processen behöver syre och tyget kan vara grönaktigt när man tar upp det, för att sedan övergå i blått. Tyget färgas 5-8 gånger innan det är klart och hängs upp på tork, utomhus i solen denna gång. Tyget sköljs också i vatten och ättika för att fixera färgen.

När tyget sedan har torkat är det dags att avlägsna pastan, och även det görs så klart för hand med en stor köttyxa. Skrapa, skrapa, skrapa, riktigt fridsamt var det faktiskt. Men det är klart, jag kanske inte skulle vilja göra det varje dag.

Herr Wu har en helt otrolig samling av gammalt blåtryck. Detta var vanliga människors kläder. Medan kejsare och fint folk gick klädda i broderat siden gick vanligt folk klädda i blåtryck. Herr Wu är 5e generationens blåtryckare och hans dotter blir nummer 6 (huruvida hon är lika entusiastisk som sin far fick vi aldrig veta, men vi träffade henne). Han började samla tyger långt innan någon annan insåg dess värde. Han sätter en ära i att fortsätta tillverka dessa tyger enligt gammal tradition. Det är ett riktigt hantverk. Och tänk sen att vi fick betala mellan 70 och 120 kr/m för dessa tyger. De är inte full bredd visserligen, men jag tycker ändå inte alls att det är dyrt nu när jag vet vilket jobb som ligger bakom. Jag har en hel hög med tyger med mig hem, men nu känns det inte alls som tillräckligt. Jag önskar att jag hade köpt mycket mer.

Brodera mera

Från Peking flög vi ner till Nantong. Nantong är en liten stad, "bara" 5 miljoner invånare, med en förhållandevis liten flygplats. Och eftersom den är så liten och så få turister kommer hit, så fick vi bära våra väskor själva från bagagebandet ut till bussen när vi kom. Hujedamig, det var säkert 100 m. Men det var i princip enda gången vi gjorde det själva.

I Nantong finns en skola för brodöser, Kinas första. Här fick vi spendera en hel dag och det var nästan magiskt för mig. Vi fick se otroliga silkesbroderier som tar år att förfärdiga, de broderar till och med fotografier. Silkestråden de använder kan delas i upp till 48 delar, men hur det är möjligt förstod jag inte. Vi nöjde oss med att dela tråden i fyra delar. Allt var förberett när vi kom och vi satt två och två på varsin sida om tyget som var uppspänt i en träram och lagd mellan två bockar. Broderiet består av en gren med några blommor, knoppar och blad, och även tråd var framlagt åt oss.

Man broderar med en hand över och en under tyget. Jag som är högerhänt skulle då ha högerhanden på ovansidan och vänster under. Att brodera med vänster hand hade jag aldrig gjort förut och det var lite klurigt och skakigt till en början. Men förvånansvärt fort gick det faktiskt riktigt hyfsat. Det gick så bra att jag fick tummen upp av alla glada brodöser som var på plats för att hjälpa oss. Jag var helt speedad efteråt och jag känner att jag måste ha varit en konkubin i ett tidigare liv i Ming-dynastins Kina för 500 år sedan. De fick nämligen inte göra så mycket annat än att brodera, och vänta på att kejsaren eventuellt skulle komma förbi. Under dagen hann jag brodera ett blad och ett blomblad.

Skolan är numera van vid galna svenskar som kommer förbi ibland och vill brodera, och självklart köpa med sig garn hem. Så de hade förberett även det och lagt fram ett helt bord med silkesgarner i alla tänkbara färger. Bilden nedan är efter att vi plockat åt oss, så det fanns mycket att välja på. Mamma och jag köpte en hel del. Mamma ska ha till sina broderier till Leksanddräkten. Jag blir så klart biten och vill brodera mera på siden, så det blev även en bit tyg. I mönsterboken från ateljén i Peking finns massor av kinesiska mönster, och jag skulle vilja brodera en drake.

Mönster i massor

Ateljén för pekingoperadräkter har gett ut ett par böcker med bilder på sina fantastiska dräkter. Den äldsta boken var mest svartvita mönster och jag högg en direkt. Den andra boken var mer bilder och foton på färdiga dräkter. Jag blev så glad när de plockade fram den här boken, för då kunde jag få med mig alla dessa underbara mönster hem, och kanske använda dem själv någon gång. Min tanke redan från början var att brodera något. 

Kina

Jag har varit i Kina. Det har varit helt fantastiskt. Jag åkte med min mamma på en studieresa med inriktning på textil och hantverk. Vi var en lite grupp på elva personer med en helt fantastisk guide. Vi har fått se massor av fantastiska hantverk som det nästan är svårt att förstå att någon kan göra. Men det roligast var när vi fick prova på själva.

 I Peking besökte vi en ateljé som tillverkar dräkter till Pekingoperan. Bilden ovan är från deras tyglager och alla tyger är siden. På ateljén ritar man mönster, klipper till tyger och ritar även ut mönster som ska broderas på tyget. Sedan skickar man delarna till brodöser på landsbygden som sitter hemma och broderar allt för hand med silketråd. Delarna skickas tillbaka till ateljén där de sys ihop.

När vi hade fått se alla moment i ateljén fick vi själva göra en minidräkt av spillbitar av siden och olika band. En qipao. Det var jätteroligt. Dessa säljs som souvenirer lite här och där, men vi fick göra en själva som minne. 

Min lilla prinsessa

Den här tunikan klippte jag till i vintras någon gång om jag inte minns helt fel. Det är en stuv av Eisertrikå som ju såldes på Tradera i parti och minut för ett par år sedan. Det är ingen jättebra kvalitet, just denna biten, och hade dessutom en missfärgning alternativt solblekning som jag upptäckte först när jag sydde ihop den härom dagen. Dock hade jag sådan tur att jag det hade hamnat på avigsidan, så det gör inget. Tyget är underbart mjukt i alla fall, så den kommer säkert att bli skönt att ha på sig.

Mina intentioner var hela tiden att jag skulle brodera något på den, en fjäril hade jag tänkt, och det är därför den har blivit liggande så länge. Jag hade ju med min min brodermaskin på syträffen, men den packades aldrig upp. Men när en vän hade sin framme och även detta prinsessbroderi så frågade jag om inte jag kunde få köra samma broderi på hennes maskin. Jag valde lila toner på broderiet, och går i precis samma ton som den lila mudd jag hade hemma. Härom kvällen var jag sur av många olika anledningar, men i stället för att rikta min ilska mot människor i min närhet, man och barn som dessutom var helt oskyldiga, så gick ju ut i syrummet och vände den negativa energin till något konstruktivt i stället. Och så blev jag ju glad på kuppen, det blir jag ju för det mest när jag syr.