Bojkott

Jag vet inte vem som startade uppropet, men jag hänger på med hela mitt hjärta. Jag blev så otroligt besviken när jag såg JNYdesigns moln på Ohlssons tyger och direkt insåg att det var en dålig kopia. Tyget är inte i närheten av samma härliga kvalitet som Jenny trycker upp. Jag älskar molnen, det är min favorit av alla nya tyger som kommit de senaste åren. Varför kunde de inte ha gjort ett eget moln om nu moln var något de ville göra. Hur svårt kan det va? Det är väl bara att titta upp i himlen och få hur mycket inspiration som helst.

Men det som gör mig personligen väldigt besviken är att de inte nöjde sig med molnen, utan även tryckte upp Ingrids husvagnssemester. Jag har inte sett det tyget, utan bara hört det ryktesvägen. Det är nämligen JAG som är INGRID!!! Och det är JAG som har ritat både husvagnen och bilen och Jenny fick använda min bil och min husvagn till sitt tyg. Jag är så stolt och glad över att det blev ett tyg av det, inte bara en gång, utan de fick även vara med på Jennys fordonstyg.

Nej, Ohlsons tyger, som ju stöder denna sunkiga verksamhet med att köpa in tyget, har satt sin sista potatis vad mig anbelangar. Det finns inget där som jag inte kan kan köpa på andra ställen, av trevligare människor. Min blogg är inte stor och välbesökt, men jag kan i alla fall säga vad jag tycker och och jag tycker inte om det här.

Oh la la

Här kommer nästa body som jag sydde när jag var så effektiv i förra veckan. En vän som fick den här blommiga bodyn till sin dotter i våras undrade om jag kunde sy något liknande till en liten Solveig som bor i Frankrike. Det blommiga tyget hade jag inget kvar av, den sista biten skänkte jag till en syvän på vår syträff i april. Jag föreslog i stället rådjurstyget från Znok som jag längtat efter att få sätta saxen i. Det godkändes och förutom en body beställdes även två dregglisar. Sömnaden var okomplicerad och gick som en dans, jag var som sagt otroligt effektiv. Det satt gul tråd i CoverPron, och det passade alldeles utmärkt tycker jag.

Bodys är nog ett av de plagg jag syr mest av. Det är fortfarande roligt att sy, men inte lika roligt att blogga om.

Sommarbody

En bekant på jobbet fick en liten son för snart två veckor sedan. Jag tänkte att jag skulle presenta honom med en liten molnbody. Jag fick höra att han skulle komma in på jobbet och visa upp sin lilla guldklimp och helt plötsligt blev det lite bråttom. Ja, det är klart att jag kunde ge honom den senare, men jag ville ge honom den nu. När jag kom hem från jobbet upplevde jag därför något som kändes lite nytt. Barnen lekte så bra, så jag gick ut i syrummet direkt när jag kom hem. Maken skulle ut och fiska och jag tänkte att jag skulle hinna lite innan han åkte. Han åkte dock ganska snart efter att jag kommit, men jag kunde fortsätta. Barnen skötte sig själva. Jag sitter med dörren öppen och hör hur de leker i trädgården. Visst låter jag dem leka själva och gör andra saker ofta, men det kändes annorlunda den här gången. De blir större och större och klara sig själva mer och mer en liten bit i taget. Jag var otroligt effektiv och snabb, så jag blev klar. Jag hann till och med mer, men det spar jag till en annan dag.

Liten börs

Jag har blivit så inspirerad av alla börsar jag ser överallt i olika bloggar. Jag har haft några idéer ett tag på vad jag ville göra, sparat små tygsnuttar och funderat. Det här korsstygnsbroderiet gjorde jag för flera år sedan, och hittade det när jag städade min sypall för ett tag sedan. Det är ju Storasysterns bokstav och hon har nu gått och pillat på broderiet sedan jag hittade det. Jag föreslog att jag skulle sy en börs av det, och den idén gillade hon.

Vi hittade en blå dragkedja som passade bra till, vi valde ett grönt tyg till baksidan och ett rosa till foder. Jag improviserade hela vägen, och det blev en del sprättande. Självklart vill även Lillebror ha en, men då ska jag surfa upp lite tutorials på nätet först.

Knivfodral

Det är inte ofta jag syr något till min man. Jag försöker komma på saker ibland som han skulle vilja ha, men det är inte så lätt. Men härom sistens kom han själv och frågade om jag kunde sy ett knivfodral åt honom. Han gillar att fiska, och åker snart iväg på en fiskeresa till Norge. Förhoppningen är att de ska få mycket fisk med sig hem, och dessa ska rensas och filéas på plats. Jag vill gärna ha fisk, men jag är inte så sugen på att rensa dem. Han har med sig knivar för ändamålet när han åker ut och fiskar.

Funderade ett tag på vad jag skulle sy fodralet i. Hade en ide med vaxduk och frotté. Frottén skulle vara lös så att den går att ta ur och tvätta. Men jag tänkte att det var bättre att ha det luftigt, och i ett tyg som går att tvättas när det blivit fiskkladdigt. Så jag tog en jeansstuv. Jag funderade också på om jag skulle brodera något på fodralet, jag har lite fiskbroderier nämligen. Men jag vet att maken inte är så förtjust i broderat, så jag avstod.

Jag har ansträngt mig för att göra nederkanten stark, med flera lager tyg för att inte knivarna ska gå igenom tyget. Det blev väldigt tjockt, och lite bökigt att kanta med kantband, men jag tror att den blir funktionabel. Jag hade lite bråttom när jag gjorde den, så man bör inte syna den i sömmarna för noga. Men jag tvivlar på att min man eller någon av hans vänner kommer att göra det. Förhoppningsvis kommer de att tycka att det är en bra grej. Nu hoppas jag på god fiskelycka så att jag kan fylla upp frysen.

Gammal klänning blir som ny

Jag köpte den här klänningen för några år sedan i en liten butik i Leksand. Jag tycker att det är väldigt fin, den är väldigt mycket jag, både i färg och form. Dock har jag inte använt den särskilt mycket, för ärmarna är inte bra. De bara halkar ner, och jag även om klänningen är fin så är inte jag den flaxiga typen. Jag tänkte först bara hysta den för jag blev så irriterad när jag såg den. Men så lade jag undan den och tänkte att jag skulle göra en kjol.

Men på min tisdagssyjunta så hade jag med mig klänningen för att klippa av den, och då föreslog mina vänner där att jag inte skulle klippa av den, utan bara ändra ärmarna. Vi pysslade lite med att bara korta av dem, klippa bort fladdret, och provade att fålla. Men det blev inte bra. Jag klippte av mer och mer och slutade med att bara ha smala axelband. Jag är hyfsat nöjd med klänningen, även om jag inte är helt nöjd med mig själv när jag ser bilderna...

Dock hade jag från början tänkt att axelbanden skulle vara så breda att jag kunde ha bh under, och sy flärpar att fästa i banden så att de inte halkar ner. Som det blev nu får det bli axelbandslöst. Det är för övrigt Storasystern som har fotat mig.

Sune, Sixten och Sigge

Ja, jag fastnade också, som så många andra. När jag virkat den första Hjärtekatten började jag genast på en till. Jag hade ett så härligt grönt garn och jag ville absolut virka en grön Hjärtekatt också. Så här är han, tillsammans med den första. Nu ska de dock få åka iväg till Göteborg tillsammans, även om risken finns att det blir fler katter. Jag har funderat mycket på vad de ska heta. Jag tror att det blir Sune och Sixten. Passar bra ihop med Sigge.

Vi har för övrigt fått oss en egen riktig katt här hemma. Eller fått och fått. Det är inte vår katt, men han flyttade in hos oss. Det var lite av ett mysterium som jag löste i förra veckan. Katten dök upp i vintras och var så kelen och kontaktsökande och strök runt här och ville komma in. Det skar ju i hjärtat för det var -25 grader ute och massor av snö, men vi är allergiska och kan inte ta in katter. Dessutom visste vi ju inte vart den kom ifrån, den borde ju ha ett hem. Den dök upp med jämna mellanrum under vintern och jamade och kunde sitta utanför och titta in på oss. Men vi har aldrig släppt in den och aldrig matat den. För några veckor sedan dök den upp igen och flyttade helt sonika in på vår veranda. Nu står ju dörren öppen mest hela tiden när vi är hemma, och ibland smet den in men höll sig mest på verandan. Barnen älskar den så klart och katten vill gärna bli kliad och klappad. Men jag kände att om den ska bo här så vill jag ta ansvar för den, och i så fall måste jag ju ta reda på vart den kommer ifrån, en gång för alla. Jag är totalt kattovan, men pratade med en kattvan vän. Kolla örat sa hon, och mycket riktigt fanns där en märkning. Dock ledde den ingenstans, ägaren hade flyttat från stan och jag tyckte att det kändes olustigt att börja ringa runt till folk med det namnet och höra mig för. Även om jag med polisens hjälpt lyckades ringa in tre personer i Sverige med det namnet och den stavningen. Innan jag gjorde det chansade jag och skickade ut en mejl till byalaget här på landet där vi bor. Och då dök ägaren upp. Sigge heter katten, och han hade inte sprungit så långt, utan bor längre ner på vår grusväg. Jag känner mig mycket lättad. Nu behöver jag inte ta ansvar för katten. Och inte heller ringa runt och leta mer. Och han var inte övergiven vid en flytt som jag var rädd att han var. Min granne längre ner på gatan hade tagit över katten för många år sedan eftersom den inte trivdes i stan. Något ägarbyte var aldrig registrerat. Min granne tog med honom hem, men redan dagen därpå kom han och hälsade på. Det får han gärna göra.