En till kudde

Här kommer sista snutten av det roliga tyget som jag sydde Storasysterns shorts i. Det blev en ruta kvar som precis inte räckte till de nya innerkuddarna som jag köpt på IKEA. Men jag tycker att kuddarna är så sköna, att jag inte tyckte det var ett alternativ att ta en mindre innerkudde, som jag faktiskt hade hemma. Tyget räckte dessutom bara till ena sidan, och jag valde ett brut linnetyg till baksidan. Och för att tyget ändå skulle räcka runt så skarvade jag med en brun remsa även på framsidan. Jag tycker att det blev ok, med tanke på att det var en nödlösning. Men efteråt tyckte jag att jag faktiskt hade kunna ta till en bredare brun remsa, så att det hade sett lite mer avsiktligt ut. Nu syns den knappt och det ser lite skarvat ut tycker jag.

Kudden var tänkt att få bo i helgrummet. Men det slutade också med att den inte passade så jättebra ihop med de andra kuddarna som jag trodde från början att den skulle göra. Men, men, nu får den bo där.

Charlotte Perrelli

Jag sydde ju lite sommarklänningar till Lisa och Bäbis förra helgen. Självklart skulle även Charlotte få lite nya sommarkläder, och Storasystern beställde shorts, och jag själv tyckte att hon även borde ha ett linne. Mönster hade jag färdigklippt sedan gammalt, tygerna är snuttar. Storasystern är mycket nöjd. Och även Charlotte vill jag tro. Henne fulla namn är, eller var i alla fall när Storasystern var mindre, Charlotte Perrelli. Hon fick dockan i julklapp ett år som jag inte minns vilket, men namnet fick hon 2008 när Charlotte Perrelli vann Melodifestivalen med Hero. Idag kallas hon mest för Charlotte.

Själv tycker jag att Charlotte är en lite konstig docka. Kroppen är mjuk, men väldigt oformlig, armar och ben far åt alla håll och då ser hon mycket märklig ut. Håret som var så blankt och fint här hon fick dockan är nu en enda stor svart trasseltuss. Det är så tråkigt med dockor tycker jag, att håret blir så fult så fort. Det minns jag själv från när jag lekte med Barbie och Sindy som liten. De ser ju inte kloka ut i dag, de dockorna. Men det bekymrar inte Storasystern, och jag säger inget. Jag tänker på vad hon brukar säga när jag har åsikter om kläder som ska köpas eller sys; "Men mamma, det är ju inte du som ska ha den..." Så sant, så sant. Och jag vill ju att barnen ska välja själva, klä sig som de vill och känner sig fina i, så jag försöker hålla tyst.

Ny gardin

När vi köpte huset lämnade säljarna kvar alla gardinstänger. (Alla utom en, i helgrummet har vi fem fönster men bara fyra stänger.) Jag har dock inte satt upp så många gardiner, bara två par. I köket har vi haft julgardiner, men inga det övriga året. I alla fall inte i det här fönstret. Nu fick jag ett ryck för ett tag sedan och tog ett tyg som jag hade hemma. Jag köpte för väldigt länge sedan hos Tyger och Ting utanför Åtvidaberg. Jag brukade åka dit då och då när jag bodde i Kolmården. När jag nu skulle länka till dem såg jag att de har lagt ner sin butik efter 25 år. Det var tråkigt att se, för även om jag inte varit där på väldigt länge och troligen inte kommer att åka dit igen, så var det en mycket trevlig butik och ett roligt utflyktsmål. Jag hoppas att de lade ner butiken för att de ville och inte för att de var tvungna. Tyget köpte jag i vilket fall som helst till mitt gamla kök som hade gröna köksluckor. Nu har jag vita köksluckor och gråa tapeter, och det här tyget är väl inte klockrent att matcha med, men jag ville ta något som jag hade hemma och jag blir lite glad av det här somriga tyget. Stängerna som säljarna lämnade kvar är grå, och alla stänger som vi tog med oss (vi lämnade minsann inget kvar vi...), med tillbehör, är svarta. Därför var jag tvungen, trots att jag har en hel låda med gardintillbehör ute i syrummet, att köpa nya ringar. Det gjorde jag på IKEA, och de matchar inte heller helt. Men det ser mycket bättre ut än de svarta ringarna som jag hängde upp julgardinerna i. Jag tycker att jag avancerar i alla fall.

Det andra fönstret i köket har en enkel hissgardin. Säljarna verkade ha en förkärlek till dessa, de finns här och var i alla våra hus. Just den här hade jag aldrig förstått nyttan av just i det här fönstret. Ända tills jag bestämde mig för att ta ner den. Då satt vi en kväll och åt och kvällssolen sken in genom fönstret och bländade Lillebror. Då använde jag den faktiskt. Men jag kommer ändå att byta ut den. Det är bara en kort stund och just vid en sittplats som solen stör. Jag flyttar hellre Lillebror då, och tanken är att jag ska sätta upp gardin i samma tyg som ovan även här. Då tänkte jag testa den här metoden som jag tyckte var lite käck. Fönstret sitter ju mellan två skåp, och vill man skruva upp någon fästanordning så måste man göra det i fönsterkarmen. Ovanför går inte för på ena sidan sitter en takbjälke i vägen. Så det blir nästa projekt.

Papperspyssel

Jag ska göra en fotovägg har jag tänkt. Det blir självklart foton på barnen. Men jag har också fina bilder på mig själv och andra i min familj. Min bror och jag i folkdräkt bland annat, både som små och stora. En fantastisk svartvit bild på min farmor och farfar när de gifte sig. Jag har hittat ett bra ställe i huset, en passage utanför sovrummet in till helgrummet. Stor vit vägg, spotlights i taket, och endast en passage och inget ställe där folk tvingas att titta på alla mina foton. Men jag är inte där än.

På hög låg dagisfoton från förra hösten. Då gick ju Storasyster och Lillebror på samma dagis och det togs syskonbilder. De ser ut som små änglar, men Lillebror hade veckan innan ramlat in ett buskage och skrapat sig i ansiktet. Å andra sidan så är det ju lite så han här. Året innan hade han dreggel i mungipan och blåmärke i pannan, så som han såg ut nästan hela tiden den hösten. Ja ja, jag köpte i alla fall fyra ramar på IKEA till korten. Enklast möjliga, vita. Jag hade en tanke om att jag skulle måla dem, eller dekorera dem. Men jag visste inte hur och tänkte i stället testa att klippa till fina papper att ha som passpartou. Scrapbooking är något jag skulle vilja göra, men har prioriterat bort. Dock har jag någon gång köpt på mig lite grejer, när jag får för mig att jag ska göra något. Nu plockade jag fram lite papper som jag hade liggande. Och jag upptäckte att det gick ju alldeles utmärkt att klä in ramarna i papper. Riktigt enkelt och snyggt blev det. Dock använde jag inget bra lim, och dessutom borde jag nog ha ruggat upp ytan på ramarna lite, papperet lossnade lite.

En ram fick bli present direkt, och då satte jag i ett fint papper. Men det är inte tänkt som en tavla, utan bara ram. Det bruna mönstret är lite luddigt med sammetskänsla.

Sen började jag vika askar också, och det var otroligt roligt. Papperen är ju kvadratiska, och det gjorde det hela väldigt smidigt. Jag vek sådana här askar när jag var liten, men här påminde jag mig om hur man gör. Askarna fick följa med ramen som present.

Sommarshorts och en mysig mage

Båda barnen behöver shorts. Jag klippte ju nyligen av ett par jeanslegging till Storasystern, och här kommer ett par till. Det är ett roligt tyg som är som ett lapptäcke. Med lite volanger på också. Jag har haft tyget länge, jag köpte det för en evighet sedan i en tygaffär i Södertälje. Jag minns att det var ganska dyrt, och jag hade med en kompis (som inte syr) som tyckte att jag var lite knäpp. Storasystern hade ett par shorts i det här tyget för länge sedan som hon vuxit ur. Tyget passar så himla bra till sommarkläder, så det var klockrent, det är luftigt, mjukt och svalt. Mönstret är enklast möjliga från Meedom. I bensluten har jag använt mig av de färdiga volangerna.

Här bjuder också Storasystern lite på sin mjuka, mysiga mage. Hon är 7 år nu, men om jag har riktig tur får jag fortfarande pussa på den.

Tredje gången gillt

Jag syr väldigt sällan till mig själv. Nu kommer jag ihåg varför. Det blir sällan bra. Det är svårt med storlekar. Jag är väl en storlek 38/40 upptill, men upp till 44 nertill. Man kunde ju tycka att det vore lätt att få till det när man syr kläder själv, men icke. Jag har länge haft lust att sy till mig själv. På syhelgen sydde jag två linnen som blev riktigt bra, och nu var jag inspirerad att sy mer. Nu när det är långhelg kan jag vara uppe lite senare på kvällen och natten, vilket jag älskar, och härom natten passade jag på att rita mönster och klippa till några klänningar. Jag spenderade en fantastisk dag inne i mitt syrum och sydde och slog ihjäl mygg som flyttar in på dagarna. Tre klänningar hade jag klippt till. Två misslyckades jag med. Den ena var kanske inte så konstigt eftersom jag improviserade. Men den andra fattar jag inte hur det kunde bli så fel. Jag klippte till 38 upptill och gled sedan över till 40 över rumpan. Att det skulle bli lite tight över rumpan var jag beredd på, men inte att det skulle bli för stort upptill. Jag fattar inte, det är inte första gången det händer mig heller. Och det spelar ingen roll att jag mäter och står i heller. Suck.

Men på tredje försöket lyckades jag. Ända sedan jag såg den här klänningen i Kreativa Kvinnor för några år sedan har jag velat sy den. Jag har haft tyget, jag har haft mönstret, sedan en tid tillbaka har mönstret legat tillklippt inuti det hopvikta tyget. Vad har jag väntat på? Men så för ett tag sedan var jag på syjunta hos min vän Mina Widén, och hon hade precis den här tunikan på sig, hemsydd så klart. Hon hade köpt mönstret på Stoff & Stil, men det är inte så konstigt eftersom de flesta mönster i Kreativa Kvinnor kom därifrån, i alla fall på slutet. När jag såg Mina i tunikan tänkte jag att nu banne mig ska jag se till att sy den. Allt var ju redan klart. Och den här tunikan/klänningen lyckades jag med. Jag minns inte vilken storlek jag ritade av eftersom det var så länge sedan. Och så klart hade jag inte skrivit upp det. Troligen är det en kombination.

Tyget kommer från Stoff & Stil, jag har haft det länge. Det är bommulschambrey. Det roliga med det är att jag köpte mer vid ett senare tillfälle, men det var inte alls lika snyggt. Det här har jag dock hållit hårt i eftersom jag gillat det så mycket. Det var lite pill med infodringarna, som är vikta på utsidan. Men det var inte svårt på något vis. Modellen och storleken passade mig helt perfekt. En timme efter att jag var klar med tunikan skulle vi ge oss iväg på 80-årskalas, och det var självklart att jag skulle ha den då. Jag kände mig så sommarfräsch och fin. Så trots två misslyckanden känner jag mig ändå lite manad att testa att sy mer till mig själv. Sen brukar det också vara så att vissa saker behöver ligga till sig lite.

Doredo

Den här klänningen köpte jag på det glada 90-talet. Minns inte riktigt hur mycket jag använde den, men jag minns att beställde den på postorder. Jag minns också att jag tyckte den såg så snygg ut på bilden, men blev lite besviken när den kom. Av någon anledning har den blivit liggande kvar i en garderob hemma hos mina föräldrar, trots att jag i princip inte har några grejer kvar hos dem i övrigt. Den har fått vara med på en svensexa för några år sedan. Den blivande brudgummen var mycket tjusig, men min man trodde inte på att jag faktiskt använt den på fullt allvar en gång. SÅ hemsk tycker jag dock inte den är, men den passar mycket bättre på Storasystern nu. Jag behöll så mycket jag kunde, som fåll, knappar och halsringning. Den var ganska urringad på mig, så jag kunde korta av livet upptill tillräckligt och sen tog jag bort ca en decimeter i varje sida. Nya sidsömmar, nya ärmhål, nya kantband i ärmhålen av tyget jag klippte bort. Snipp, snapp så var det klart. Den har faktiskt varit klar länge, ända sedan vi åkte till Kanarieöarna i februari. Det var bara härom dagen det slog mig att jag hade glömt bort att blogga om den. Roligt när kläder kan få ett andra liv. Storasystern är jättesöt i den.